– Jag känner inte att jag måste upp på scenen men jag saknar samhörigheten, att skapa tillsammans. Nu blir det mest att sitta och glo, det känns väldigt konstigt, säger Sara Arnia.
– Det är så otroligt många roller som passerat genom livet, och människor jag arbetat med. Tidigare har jag aldrig haft tid att tänka på det där men nu kan jag se tillbaka och reflektera över saker och ting.
Sara berättar om tiden på Norrbottensteatern och om den enligt henne fantastiska arbetskultur som finns där, att ljus och ljudtekniker är en lika stor del av gemenskapen som skådespelarna och att alla känner alla. Även om hon talar sig varm om teaterbubblan är hennes främsta tips till unga skådespelare att skapa relationer med människor utanför scenens värld.
– Man får inte glömma bort det. Det är ju ändå människor vi ska gestalta.
Sara spenderar gärna sina dagar ute i naturen, där bär och svampplockning är en stor njutning. Hon berättar att hon tar dagen som den kommer och försöker leva i nuet. Trots sin ålder är hon pigg.
– Jag är glad över att jag har fått vara så frisk. Visst, jag har haft cancer men jag kan ju gå i alla fall.
– Genom gymnastik byggde jag upp kondition under uppväxten, jag tror det är en starkt bidragande orsak till att jag fått leva ett så långt liv. Det är ju väldigt viktigt med kondition som skådespelare också.
– Nuförtiden ska man gå på gym och ha rätt klädsel när man tränar och sådär. Det var annorlunda förut.
Jag frågar Sara om hon under sin karriär upplevt censur eller hot, med tanke på den senaste tidens kontroverser inom kulturlivet i Luleå, där bland annat Kornelia Waller hotades med uppsägning från sitt jobb på Skådebanan efter en satirteckning.
– När vi spelade Laestadiuspjäsen bombhotades lokalen. Men konsekvensen av det blev ju bara att vi fick mer publik.
Sara Arnia föddes i Korpilax utanför Jyväskylä i Finland. När hon var liten stupade hennes far i finska vinterkriget och Sara skickades som krigsbarn till Norrbotten. Där växte hon upp hos en fosterfamilj. Efter krigets slut ville Saras mor ha tillbaka henne till Finland och Sara flyttade in hos sin kusin i Helsingfors.
I Helsingfors utbildade hon sig till skådespelerska vid Svenska teaterns elevskola. Hon arbetade sen för Svenska teatern i Vasa och Åbo innan hon slutligen återvände till Norrbotten för en heltidstjänst vid Norrbottensteatern. Där blev hon kvar under många år.
– Jag trivs i Norrbotten. Jag har aldrig brytt mig om det där ”Flytta söderut och bli något”-tänket.
2011 dog Saras livskamrat, skulptören Toivo Lundmark. De två fick 27 år tillsammans.
– Sen fick jag cancer året efter hans bortgång. Men cancern är ingenting i jämförelse med tomheten efter Toivo. Jag går här och pratar för mig själv men det är ingen som svarar. Jag kommer aldrig att vänja mig.
Imorgon fyller Sara Arnia 80 år. Hon förklarar att firandet kommer gå lugnt till. Kaffe och tårta med grannarna och några av barnbarnen ute i sommarhuset.
Hon utesluter inte framtida projekt, men säger att det då måste vara ett sammanhang hon får ut något av och där hon känner att hon kan bidra med något.
Finns det någon roll du inte har spelat?
– Jag har aldrig spelat en mansroll, det hade varit roligt att testa.