I Tornedalsteaterns uppsättning av pjäsen Ett djefvla solsken har manusförfattaren Yvonne Gröning lagt påståendet i Albert Engströms mun, där han sitter tillsammans med Hjalmar Lundbohm och de andra gubbarna i Kiruna när Ester Blenda Nordström virvlar in.
För virvlar känns det som om hon gjorde, den engagerade journalisten som tillhörde de kvinnliga journalistpionjärerna i förra seklets början. Ester Blenda Nordström föddes 1891 och fick anställning som tidningsreporter redan 1912.
Den 28 juni 1914, för övrigt samma dag som skotten i Sarajevo föll, publicerade Svenska Dagbladet den första artikeln i serien En piga bland pigor som byggde på Ester Blenda Nordströms egna erfarenheter av jobbet som piga på en stor gård i Södermanland.
Reportageserien, som senare också blev en bok, väckte stor uppmärksamhet och skapade debatt kring lantarbetarnas förhållanden. Dessutom skrev Ester Blenda Nordström på ett nytt sätt i svensk presshistoria, med målande beskrivningar av miljöer och situationer och gott om citat från dem hon arbetade och levde med.
I rasande takt fortsatte den unga journalisten, som skrev under signaturen Banzai, sina reportageresor. Hon tåg tåget tillsammans med hundratals bönder på väg till Bondetåget i Stockholm, hon körde motorcykel från Stockholm ner till Varberg och hon testade det nya förbudet mot utstickande hattnålar på spårvagnar. Senare skulle hon komma att resa runt i USA, där hon också tog jobb som tjänsteflicka, till Kamtchatka i dåvarande Sovjetunionen och dessutom skriva barnböcker där huvudpersonen naturligtvis var en äventyrslysten flicka.
1915 bestämde Ester Blenda Nordström sig för att söka jobb som nomadlärare i övre Soppero för att skildra samernas liv och villkor. Tiden i norr resulterade i flera reportage och boken Kåtornas folk.
Som journalist kände Yvonne Gröning väl till pionjären Ester Blenda Nordström. Men det var först när hon skrev pjäsen Mina drömmar växte vilda för Norrbottensteaterns räkning 2010 som Ester Blenda Nordström på allvar dansade in i hennes liv.
– Den gången skrev jag om Lina Hjort, lärarinna, husbyggare och visionär i Kiruna. När jag läste på om Hjalmar Lundbohm stötte jag på Ester Blenda, vars barnböcker jag läst som liten och som jag beundrade. Hon bodde hos Hjalmar i omgångar, han beställde målningar på henne av Anders Zorn och dessutom friade han till henne ett par gånger, men fick nobben, berättar Yvonne Gröning.
Det som på allvar fick henne att börja skriva om Ester Blenda Nordström var när hon läste om hur hon beskrev sig själv som två fåror i en älv där den ena var glad och den andra ensam och osynlig.
– Hon tycks ha varit en så sympatisk person. Glad och pratsam och väldigt social. Hon spelade dragspel och hade alltid med sig grammofonen under sina resor samtidigt som hon beskrev sig själv som en som skrev för mycket, som dansade för mycket och som drack för mycket. Ibland verkar det som om hon var två personer, säger Yvonne Gröning som alltid gräver djupt i fakta innan hon skriver sina pjäser, men som också ger stor plats för den egna fantasin i sitt skapande.
Den pjäs hon skrivit om Ester Blenda Nordström är ingen dokumentär, vissa saker är verkliga, andra påhittade. Dessutom berättar Yvonne Gröning inte om hela Ester Blenda Nordströms liv, utan har bara valt ut en del.
– Hennes liv slutade inte så bra, hon blev alkoholiserad och drabbades av en stroke. Jag har koncentrerat mig på hennes tid i Kiruna, en stad jag älskar och alltid vill återvända till. I mitt eget skrivande har jag ofta ägnat mig åt att lyfta fram kvinnor som varit viktiga, men som inte gått den uppmärksamhet de förtjänar. Ester Blenda Nordström är en av dem.