Harriet Nordlund var skådespelare och teaterpionjär. Hon ägnade hela sitt liv åt att lyfta de samiska berättelserna i Sapmi. Ända sedan tonåren var scenen hennes liv och hon har prisats för sitt arbete med att lyfta fram samisk kultur och samiska berättelser på teaterscenen.
Harriet Nordlund växte upp i byn Nautijaur några mil utanför Jokkmokk, där släkten var djupt rotad. Här fick hennes fantasi fritt spelrum.
– Vi var släkt, jag och Harriet, det skilde 14 år mellan oss. Våra familjer träffades ofta. Hon blev ensambarn när hennes äldre syster började skolan och då lekte hon och fantiserade ihop historier för sig själv, berättar Maj Doris Rimpi, konstnär och skådespelare i Jokkmokk.
Tillsammans med henne startade Harriet Nordlund teatergruppen Dálvadis. Året var 1971 och de var de första som började spela teater på samiska.
– 1983 kom den första stora pjäsen utomhus, "Dálvveniego, vinterdrömmar". Vi byggde upp en sijdda, sameby, ute på isen i Jokkmokk. Det var Jokkmokks marknad och full fart. Vi hade en massa berättarkåtor, eldar och skotrar. Det var fantastiskt vad folk ställde upp och jobbade ideellt, alla hade samma mål och jag kan inte nog tacka dem, säger Maj Doris Rimpi.
Dálvadis utvecklades senare till nuvarande Giron Sámi Teáhter där Harriet jobbade i drygt ett decennium som konstnärlig ledare.
– När första snöspelet var i Jokkmokk så var jag bara 17, 18 år och fick vara med hela tiden. Harriet och Maj Doris Rimpi skrev pjäsen och jag lärde mig mycket. Arbetet som Harriet och Maj Doris gjorde är grunden till vad teatern är idag, säger Åsa Simma, som nu är chef på Giron Sámi Teáhter i Kiruna.
I mitten av sjuttiotalet utbildade Harriet Nordlund sig på Statens scenskola i Stockholm och jobbade sedan som skådespelare på en rad teatrar runtom i landet. Orionteatern, Turteatern, Stockholms stadsteater, Folkteatern i Gävle och Norrbottensteatern var några.
Skådespelaren Rolf Lassgård minns henne som arbetskamrat.
– Hon var väldigt lekfull, humoristisk och mycket seriös. Hon förde in sin samiska identitet i arbetet med en självklarhet. Vi spelade ihop bland annat i Sara Lidmans järnbaneepos "Hästen och tranan" på Orionteatern 1995 och "Den stora vreden" på Folkteatern i Gävle 1988–1990, säger han.
Redan som 17-åring gjorde hon "Anne Franks dagbok" på Norrbottensteatern innan hon gick på scenskolan.
– Jag minns när Harriet Nordlund gjorde Anne Frank på Norrbottensteatern. Jag blev så rörd och arg att jag grät i smyg fast jag var ung då och pojkar skulle inte gråta, säger Nisse Matti, journalist.
Harriet Nordlund var chef för Beaivváš Sámi Našunálateáhter i Kautokeino 2002–2006, vars nuvarande chef Rolf Degerlund minns henne redan från 1980-talet då de spelade ihop både i tv-serier och på Norrbottensteatern, bland annat i "Tom Sawyers äventyr".
– Jag minns när vi spelade i Jokkmokk, då tog hon med oss till Nautijaur till sitt barndomshem för att visa platsen och fika. Hon var alltid glad och nyfiken och betydde mycket för den samiska scenkonsten, säger han.
Harriet Nordlund har under årens lopp skrivit sju pjäser, dramatiserat fjorton pjäser och arbetat både som regissör och projektledare. Hon har även haft roller i flera filmer, "Larmar och gör sig till", av Ingmar Bergman, "Profeten i Pajala" och "Hästen och tranan" är några av dem.
2016 debuterade hon som skönlitterär författare med barnboken ”Årddå – Vid trädgränsen” som hon nominerades till Norrlands litteraturpris för. Den följdes av en rad böcker, däribland "Trumbäraren" och "Samernas skapelseberättelse".
Kristina Utsi Boine på bokförlaget DAT, jobbade i många år tillsammans med Harriet Nordlund, översatte hennes teatermanus och andra texter till samiska. Det arbetet var något som hon verkligen uppskattade. Med värme minns hon en noggrann kollega som hade nära till både skratt och allvar.
– Mitt sista jobb med Harriet var boken "Årddå", en så fin bok om flickan Ibbás uppväxt som speglade hennes egen barndom. Harriet fick så mycket kunskap när hon låg i kökssoffan som barn hemma i Nautijaur och fick höra alla berättelser som de äldre berättade på kvällarna. Harriet var också mycket medveten om naturens andlighet. I Nautijaur blev naturen nära, alla djur och växter var besjälade och det präglade hennes liv, det var något hon tog med sig i sitt vuxna liv och sitt arbete, säger Kristina Utsi Boine.
Harriet Nordlund kom hem till Jokkmokk några år för att arbeta som kultur- och fritidschef.
Hon gick bort i slutet av april efter en lång tids sjukdom.
– Hennes hjärtliga sätt att involvera folk kan ingen av oss glömma, hennes skratt finns kvar hos oss, säger Åsa Simma.