– Det känns som en enorm trygghet. Att livet på ett sätt löste sig och samtidigt börjar det ett nytt liv. , säger hon.
Den norska dialekten är inte längre hörbar, möjligtvis när hon blir arg eller druckit för mycket vin, ligger modermålet närmare. Men att utbilda sig till skådespelare på ett annat språk har varit en kamp. Enligt Kristine Gulbrandsen – en identitetskris.
– I Norge ser vi på SVT, så vi hör språket, men att sätta ord på det som händer inom en på ett nytt språk var enormt arbetssamt när jag började på skådespelarutbildningen i Luleå. Då tänkte jag och drömde på norska. Gestaltningen tog stopp när det blev dags att tala. Jag kände en enorm press att erövra det svenska språket, säger hon.
Nu har det gått 10 år sedan hon packade sin väska för att flytta till Luleå och skådespelarutbildningen på Luleå tekniska universitet. En stad som hon aldrig hört talas om innan en lärare på en förberedande utbildning i Oslo tyckte att hon skulle prova att sökatill scenskolan i Sverige istället.
– I Norge finns bara tre scenskolor som tar in åtta studenter. Min tanke var att jag skulle försöka i Sverige. Mer som ett test, men så kom jag in.
Någon tvekan att lämna storstaden Oslo för Luleå och mörkret vintertid fanns egentligen inte, även om hon då var mer stadstjej än sinnebilden av medborgarna i landet i väster som skämtsamt sägs födas med skidor på fötterna.
– Visst har jag också varit på tur, men det är faktiskt här i Luleå jag börjat åka längdskidor. Det är min nya hobby, säger hon.
Och även livet i en mindre stad har visat sig passa henne mycket bra. Hon uppskattar närheten till naturen och människorna, som hon beskriver som inbjudande.
– Inte minst mötet med publiken är så fint. Den är trogen, oberoende om vi spelar i Övertorneå och eller i Luleå, säger hon.
Kristine Gulbrandsen är inget nytt ansikte för Norrbottensteaterns publik. Hon har medverkat i nio pjäser på teatern sedan hon gick ut scenskolan och har bara gjort små avstickare till en fri teatergrupp i Malmö och Västerbottensteatern i Skellefteå.
– Visst skulle jag någon gång vilja spela teater på norska, men Norrbottensteatern är mer än en arbetsplats. Den är närmast som en familj. En trygg och kreativ familj. Det bästa med detta yrke är att få vara kreativ, leka och tramsa med fina kollegor. Det är fantastiskt, ler hon.
Yrkets baksida, en tuff och osäker arbetsmarknad, har hon lämnat bakom sig, liksom de inhopp på en leksaksaffär i Oslo som hon gjort i 13 år under sin studietid och mellan skådespelarjobb.
– Nej, leksaksaffären saknar jag inte. Serviceyrket är också en tuff bransch. Jag är på en bra plats i livet, säger hon.
För skådespelare har hon alltid velat bli, ända sedan sjundeklass då hon hittade ett sammanhang och en kreativ plattform tillsammans med andra som valt samma teaterinriktning. Däremot har det senaste året varit en prövning, som för många andra under coronapandemin.
– Jag har repeterat in tre pjäser som bara efter några föreställningar lagts ned. Nu repeterar vi in ett After Work och ett Barnröj som vi hoppas få spela snart. Visst, det är frustrerande. Vi längtar efter vår publik, säger hon.
Vid sidan om arbetet på Norrbottensteatern medverkar hon också i Mattias Alkbergs dokumentärfilm om sig själv.
– Vi fortsätter leken vi påbörjade i föreställningen "Alla är sämst" där jag gestaltat Mattias Alkbergs alterego. Det är underbart och knäppt. Jag gillar verkligen att jobba med honom och kliva in i hans filosofiska och poetiska värld. Men att hur allt kommer blir tillslut är det nog bara Mattias Alkberg som vet, säger Kristine Gulbrandsen.