”Jag kan göra Frankenstein som enmansföreställning!” kastade Jens Nilsson ur sig på ett möte med chefen på Teater Västernorrland – utan att egentligen ha en enda originell idé till produktionen. Eller, för den delen, ens läst boken.
Åtminstone om vi ska tro den berättelse som rullas fram från scenen. ”Kanske Frankenstein?” gör nedslag i Mary Shelleys förlaga, men främst handlar den om sig själv. Det är en metamonolog om sin egen uppkomst; om Nilssons prestationsångest och skrivkramp under arbetet. Han läser romanen, men bläddrar otåligt förbi polarutforskaren Waltons inledande narrativ. Han funderar på att helt enkelt bara göra föreställningen som clown, men ångrar sig. Han prokrastinerar genom att spela memory mot sonen. Men förlorar.
Monstret måste dock skapas, och då det nu väckts till liv är det spretigt, men lyckat. Dels blir det hela väldigt roligt, speciellt i det stunder då Jens Nilsson uppenbart improviserar och skickligt interagerar med publiken. Dels blir det både en inre och yttre resa, då han i brist på resurser att besöka Shelleys Geneve tar med familjen (och publiken) till jämtländska Gäddede för att söka inspiration.
Under tiden hinner han kasta sig igenom olika stilgrepp, och medan musikal-inslagen plockar lite väl billiga poäng blir faktiskt en dramatisering av doktorns sista möte med varelsen – där Nilsson trots tvivlet gör en imponerande emotionell clown – en av föreställningens mest minnesvärda stunder. Här kommer den enkla men fina kärnan i vad ”Kanske Frankenstein?” vill säga tydligt fram: hur det vedervärdiga monster, som alla andra, längtar efter att bli accepterad och älskad.