Behövs det en uppdatering av den samtida svenska teatern? Det dominerande idiomet på stora institutionsteatrar är alltjämnt en psykologisk scenrealism och naturalism i Ibsens och Tjechovs anda, där den linjära tiden sällan utmanas. Finns det etablerade ensembler som har andra ingångar, ett annat förhållande till gestaltning, verklighetsperception och tid?
Självklart finns det det. Spontant tänker jag på skånska Skillinge teaters nu aktuella "Dissekering av ett snöfall", som regissören Mariana Araoz fyllt med halvmasker och en död far som utan problem konverserar med sin dotter. Och så finns det förstås en ensemble som värmländska Teater Västanå, med sin mytiska berättartradition och suggestiva förhållande till olika väsen utanför den tydliga mänskliga psykologin. De använder gärna folkmusik för att försätta betraktaren i olika tillstånd med uppsåtet att få oss att lägga de begränsade, bokstavliga tolkningarna åt sidan.
Samma slags mekanismer är verksamma i Giron sámi teáhters "Håll elden levande/Doala dolat heakkas", som jag fick möjlighet att se i Karesuando i helgen.
Den norske, samiske journalisten Ailo Gaup (som dog 2014) debuterade som poet 1982, skrev ytterligare två diktsamlingar och böcker om hur modern psykologi kan kontrasteras mot andra metoder till mentala insikter och inre balans. Han var själv en gränsresenär, på väg mellan "dagen och Drömtiden"; en shaman – noaidi – med själsliga hållplatser vid sidan av vardagens asfalt.
I den samiska naturuppfattningen vägleder olika andedjur och inuti fjällets Drömtid existerar trygga urbilder: där syr Áhkku (Elina Israelsson) stjärnmössan som får Ailo (Sarakka Gaup) att ledas in i Drömtidens insikter, medan Jov (Paul Ol Jona Utsi) lugnt dricker sitt kaffe från fat.
Skådespelarna lyckas – trots en otacksam gymnastiksalsinramning – att bygga ett rum i rummet.
Jojk, borduntoner och stämsång sköter växlingarna mellan uppläsningar av Gaups texter i ett slags nu och en annan, inre dimension. Potentiella flummigheter undviks genom ett tajt tempo och en tydlig dramaturgi, vilket gör att åskådarens öppenhet för nya synsätt breddas.
När händelser i Drömtiden återges otextat på samiska stimuleras åskådarens icke textbundna, icke precist definierade förståelse – och därmed en uppsättning tolkningsmuskler som vi i vårt samhälle behöver ge betydligt mer uppmärksamhet.