Det finns fördelar med att arbeta med en doldis bland Astrid Lindgrens sagor, menar ensemblen bakom pjäsen "Allrakäraste syster".
– Hennes mest kända berättelser som Ronja Rövardotter eller Bröderna Lejonhjärta har många sett som film, ett medium som har stort genomslag och skapar förväntningar på hur sagan ska berättas. Nu kan vi jobba friare, säger Therése Lindberg.
Tillsammans med dansaren Françoise Fournier och skådespelaren Mia Blomberg skapas en visuell, ljudmässig och inte minst interaktiv teaterpjäs där barnen kommer att aktivt få vara delaktiga under berättelsens gång. Bland annat kommer de att få följa med huvudkaraktären Barbro, sju år, genom hålet under rosenbusken Salikon, ner i underjorden och gå på vandringsfärd till den gyllene salen där Ylva-Li är drottning.
– Det är fortfarande ett levande kollektivt arbete där vi jobbar nära scenografi, ljus, ljus och musik. Mycket kan ändras under en process, menar ensemblen.
Själva berättelsen sätter, precis som alla Astrid Lindgrens sagor, barnet i centrum. I detta fall Barbro som vid sju års ålder får en lillebror som tar all tid och uppmärksamhet från föräldrarna. Men som tur är hittar hon en tunnel bakom rosenbusken Salikon vilket är upptakten till ett äventyr i ett magiskt underland tillsammans med Ylva-Li, Barbros "Allrakäraste syster". Här leker de med sina hundar Ruff och Duff, matar små vita kaniner och rider på sina hästar Guldfot och Silverfot. De rider genom Stora Hemska Skogen där De Elaka bor, till De Snälla som bjuder på kakor och karameller...
– Det är en kort sagt en fin historia om vänskap, sorg, hundar och hästar med en hel del igenkänning för alla som har ett syskon. Det är inte alltid lätt att växa upp, säger Françoise Fournier.
Hon är dansare i grunden och spelar båda Barbros mamma och Ylva-Li, medan Mia Blomberg gestaltar den unga Barbro.
– De är på ett sätt som att återvända till barndomen och den starka koppling till fantasin som finns i kroppen, säger de.
För de som läst "Allrakäraste syster" med Hans Arnolds färgstarka illustrationer från 1970-talet kommer scenografins färgsättning att vara välbekant. Det är nämligen den utgåvan som scenografen Mona Blombäck utgått ifrån i sitt arbete.
– Ja, förutom en barnföreställning kommer det att bli en nostalgitripp för den vuxna publiken. Det har varit ett enormt sug efter föreställningen, säger ensemblen.