Pjäsen "Dagning röd" är en dramatisering av författaren Bengt Pohjanens roman från 1988 med samma namn. Den handlar om Korpelarörelsen och bygger på de intervjuer han hade gjort med "korpelaner" i länet under ett 20-tal år.
Det var Rolf Degerlund som var teaterchef på den tiden och Peter Oskarsson engagerades för att regissera.
Det bestämdes att Bengt Pohjanen själv skulle få en roll i uppsättningen som en kontaktlänk till publiken och därför bodde han tillfälligt i Luleå för att kunna vara med på repetitionerna.
Men det blev en turbulent tid i hans författarliv, berättar han när vi stämt träff på teatern i Norra hamn, 30 år efteråt.
– Säpo bevakade mitt hem i Överkalix och vid premiären fick teatern tömmas. Jag stod här utanför med alla övriga medan polisen gick igenom teatern med hundar.
Korpelarörelsen var en skandalomsusad religiös väckelse i Tornedalen som var som störst under 1930-talet. Det som den i efterhand mest är ihågkommen för hos gemene man är nog att det förekom könsumgänge och dans under mötena samt att rörelsens huvudmän ställdes inför rätta.
– Det spreds nidbilder av både mig och den kommande pjäsen innan den hade haft premiär. Folk trodde att den skulle såra människor, men jag var ganska lugn när det gällde den kritiken för jag visste ju vad den skulle handla om, säger Bengt Pohjanen.
Han var inte ute efter att svartmåla eller raljera, utan ville ge en estetisk upplevelse av händelserna, berättar han.
– Det handlade om längtan till Palestina och efter ett bättre liv och om skönheten i sångerna. Visst förekom det orgier också, men det var vackert framställt av regissören.
Däremot var det något annat som oroade honom.
– Varje morgon under repetitionstiden kom det hot i telefonsamtal och brev. Det var väldigt hätskt.
Ingen lyckades spåra vem hoten kom ifrån men de gick alla ut på en sak: Pjäsen måste stoppas.
Teaterledningen och Bengt Pohjanen fortsatte repetitionsarbetet som planerat hoten till trots, men en kvart före premiären kom det ett telefonsamtal till teatern som togs emot av Rolf Degerlund och polisanmäldes. Teatern var bombhotad.
Men någon bomb hittades inte och med en halvtimmes försening kunde pjäsen spelas.
I en tidningsartikel kommenterar teaterns dåvarande marknadschef Barbro Alatalo om hur allvaret i hoten plötsligt gick upp för henne: "Vi förstod redan när vi diskuterade att spela den här pjäsen att den skulle väcka upprörda känslor", säger hon och fortsatte: "Detta är ingen dokumentär, och det har aldrig varit avsikten. Det är en pjäs gjord med konstnärlig frihet. Och den har blivit väldigt vacker.
Bengt Pohjanen vet än idag inte vem som bombhotade teatern. Han har spekulerat i om det fanns politiska motiv och har svårt att tro att det var någon tidigare medlem av Korpelarörelsen som stod bakom, men något svar fick han aldrig.
Föreställningen blev en framgång, fick turnera till Stockholm och togs ut till teaterbiennalen i Bonn.
För Bengt Pohjanen blev 13 mars en dag då han firar yttrande- och tryckfriheten. Hans åsikt i frågan är glasklar, en författare ska inte behöva vika sig för censur av något slag.
– Den gränslösa berättarglädjen kan ingen stoppa. För en författare finns inga känsliga ämnen, tvärtom. Det är viktigt att vi författare berättar just det som är känsligt.