Michel Cocke regisserar "Barnen från Frostmofjället" på Norrbottensteatern
"Barnen från Frostmofjället" är ursprungligen en roman av författaren Laura Fitinghoff. Hon föddes 1848 i Sollefteå och växte upp i ett prästhem. Hennes bok är en skildring av några föräldralösa barn som under nödåren i slutet av 1860-talet ensamma måste ta sig över fjäll och ödemark i sällskap med geten Gullspira. Den räknas som Sveriges första stora realistiska barnroman.
Många känner säkert till historien genom den svartvita film som kom 1945.
– Så fort den nämns bland de som är lite äldre än jag berättar de att det var deras första filmupplevelse och hur de grät och att det var så sorgligt, säger Michael Cocke som har fått uppdraget att regissera.
Barnen förlorar först sin pappa som super ihjäl sig och sedan dör deras mamma i lungsot.
– De ska egentligen bli bortauktionerade som barn blev då för 150 år sedan när de inte hade någon anhörig, men den äldste sonen Ante har lovat sin mamma att de ska hålla ihop, så de flyr, berättar han.
Längs vägen blir några av barnen omhändertagna av olika familjer, medan resten fortsätter sin färd.
– Man skulle ju kunna göra samma pjäs om barn som är på flykt idag, men jag tycker det är en poäng med att berätta om hur det var i Sverige för 150 år sedan. Att få kontakt med sin historia tycker jag är jätteviktigt och få veta att det vi har idag inte är något som man kan ta för givet utan att människor har kämpat för det.
Karin Paulin gör rollen som geten Gullspira som också är berättare.
Michael Cocke har jobbat länge som regissör och konstnärlig ledare på flera teatrar i landet. 1995 satte han upp Resan till Ugri-La-Brek av Thomas Tidholm på Norrbottensteatern. Idag är han frilans och driver även en egen teater hemma i Stockholm som heter Teater Gyllene Draken.
Han har inriktat sig på barn och ungdom eftersom det är en publik som kommer och upplever en föreställning med öppna ögon.
Teaterföreställningar för vuxna lockar en viss publik som väljer att gå på teater, förklarar han. När man gör teater för barn och unga i skolan når man alla och kan ge en upplevelse till dem som inte har en aning om vad teater kan vara.
– Sedan är de ju väldigt spontana och man får mycket omedelbar feedback.
Kristine Guldbrandsen spelar det yngsta barnet Britta-Kajsa. Det är lite ovant men också härligt att spela en treåring, berättar hon. "Jag tycker pjäsen blir väldigt fin. Sorgsen men också härlig och hoppfull."
Uppsättningen av "Barnen från Frostmofjället" riktar sig till mellanstadiebarn och görs också som familjeföreställning.
Han tycker inte att man ska backa för tunga ämnen i barn- och ungdomsteater.
– Barn vill uppleva saker på scenen som finns i livet. Precis som i Astrid Lindgrens böcker – glädje, sorg, att hantera förluster och att klara av att gå vidare och kämpa.
Kommer vi att gråta?
– Alla får känna som de vill. Men det är väldigt sorgligt på några ställen.
Föreställningen är gjord på ett lekfullt sätt med mycket nykomponerad musik av Tomas Isacsson och Martin Sundbom.
– Det är ju som en roadmovie och vi tänkte att det skulle vara episkt och mäktigt. De är i fjällen och det är stora saker som händer de här barnen, så vi har dragit på stora trumman, säger Martin Sundbom.
Barnen från Frostmofjället får liv igen på Norrbottensteatern.
Rollen som geten Gullspira görs av Karin Paulin.
– Det är hon som berättar om de här barnen som hon älskar och försöker ta hand om i kylan, medan de möter både hemska människor och en del snälla också. Det är ju en förfärlig historia, som tyvärr är alldeles sann. Att man svalt och led så oerhört i Sverige och att man som litet barn var tvungen att ge sig ut ensam på vägarna, slita på gårdarna och bli såld på auktion.