Först är det tyst. Skådespelarna avvaktar tre sekunder innan de agerar, en återkommande del av övningen. Sedan börjar de räkna. Högt, kakofoniskt, bakom ridån:
”1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.”
Då tio uppnåtts har sex ganska skrattretande röstlägen hittats, och med dem föreställningens rödnästa huvudpersoner: Müsli, Lappland, Baltazhar, Kraiman, Olsson och Heinz. Alldeles nyss har clownkaraktärerna inte existerat alls, och om en dryg timme kommer de åter att inte finnas till.
– Allting sker i nuet, säger Léonie Vincent efteråt, Man vet inte vad man ska förvänta sig i mötet med publiken.
Vad vi befinner oss på är egentligen just ett publikmöte, snarare en föreställning. Det avslutande momentet i ”clownblocket” på Teaterhögskolan, och andraårselevernas redovisning av sin träning i commedia clown-konstens improvisationsfriska tradition.
Vad de arbetat med under kursens gång har sina rötter i klassisk commedia dell’arte, men, förklarar läraren Claes Åström, medan den teaterformen bygger helt på fasta karaktärer som betett sig likadant i hundratals år, handlar commedia clown om vad som uppstår i stunden.
– Det häftiga är att, till skillnad från i commedia dell’arte, så föds clownen så fort den kommer in, säger Adrian Nordin då han tagit av sig clownnäsan.
– Något kan hända i publiken som blir till det stora karaktärsdraget, som man inte hade någon aning om när man provade röst där bak.
– Det är just det som är svårt, tillägger Léonide Vincent, För allt som sker, på scen och i publiken, måste man snappa upp och göra något av.
Improvisationen föds ur fem regler som skådespelarna måste hålla sig till, och som Claes Åström löpande kontrollerar att de lyder under framträdandet. Ett av få inövade moment är då clownerna stämsjunger ”Hårgalåten”, men då den ska presenteras snubblar clownen Müsli (Vincent) på orden och säger att de ”övat jätte-l-mycet”. Misstaget måste då upprepas tre gånger.
– Det blir extremt många bollar att hålla reda på i huvudet med de här reglerna, säger Erik Hedberg. Men målet är väl just att det ska bli fel, man kommer fucka upp på scen, och då händer det grejer utifrån det som blir bra.
Varje gång någon i publiken hostar, skrattar, låter, måste aktörerna, enligt reglerna, reagera. Och så blir varje framträdande en helt ny och oförutsebar upplevelse.
– Jag jagar jättemycket efter just det, säger Nils Wetterholm, det unika i varje föreställning. Även ifall man spelar Beckett eller Shakespeare eller vad som helst så är det de här unika tillfällena som skapas som man vill åt.
– Det är ungefär som ett jazzjam, sammanfattar Claes Åström. Ett clownjam.
Fotnot: Ytterligare två publikmöten hålls under torsdagen, klockan 13.00 och 19.00 på Teaterhögskolan i Luleå. Plats kan bokas i mån av utrymme.