Sara Giese menar att huvudkaraktären Alvilde i pjäsen "Marsvinsnätter" har en idé om hur en kärnfamilj ska vara - ett ideal hon menar är än hårdare idag än när pjäsen skrevs på 1990-talet. "Det är bsara att titta på alla livsstilsprogram och bloggar där kvinnligheten påminner om ett 50-tals ideal, en riktig backlash".
– Vi har jobbat ihop i Helsingfors med Märta Tikkanens text "Män kan inte våldtas". Hon är ett stort namn i Finland och är en fantastisk skådespelare som jag velat hitta ett tillfälle att jobba med igen. Hennes spelstil har den förhöjning och känsla för absurditet som finns i denna berättelse, säger Sara Giese.
Hon hade precis läst Christina Herrströms roman "Ödeläggaren" när teaterchef Gunilla Röör ringde och frågade om hon vill regissera "Marsvinsnätter".
– Ibland sker saker av en orsak. Det var meningen, säger hon.
"Marsvinsnätter" skrevs för 20 år av Christina Herrström och beskrivs som ett absurt drama om drömmar och kärlek. Berättelsen handlar om en vanlig familj med mamman Alvilde i centrum – en historia om ett livspussel som inte går ihop och där drömmar och längtan drunknar i allt vardagsbestyr och arbete. Längst ner i näringskedjan står även familjens två marsvin som skriker efter kärlek och uppmärksamhet i sin lilla bur.
– Vi är i Alvildes hem, i Alvildes universum. Allt är förstärkt, hur hon upplever sin man, sin väninna och den yttre stressen från barnen. Allt uppfattas från en utbränd hjärna. Det är så mångas behov som måste tillfredsställas hela tiden att hon inte hinner med sig själv, säger Sara Giese.
Det var den finska skådespelaren Minttu Mustakallios röst som Sara Giese hörde när hon läste manuset till "Marsvinsnätter" för första gången. "Det är finska som är hennes språk, det vill säga en stor språklig utmaning inte minst eftersom hennes medspelare talar svenska", säger Sara Giese.
Det är med andra ord ett kaos som ensemblen just nu jobbar med att ta ned till en sorts realistisk igenkänning där en röd dörr mitt i vardagsrummet kommer att vara mycket betydelsebärande i pjäsen.
– Jag lever själv i en barnfamilj och en bengalisk katt som skriker efter uppmärksamhet. Så ekorrhjulet är bekant, ler Sara Giese.
Hennes egen inriktning som frilansande regissör är nyskriven dramatik.
– Jag har alltid sett klassiker som en omväg att skildra samtiden. Därför har jag företrädesvis jobbat med nyskriven dramatik även om jag satt upp klassiker också. Inte minst tycker jag att det är mycket givande att jobba nära och ha tillgång till manusförfattarna. Det handlar om att texten ska komma till sin rätt, även om det slutligen är min tolkning som gestaltas, säger hon.
Sara Giese är dock ganska bekymrad över den samtida dramatikens framtid efter pandemin.
– Det är en akut fråga om branschen kan hållas vid liv. Den nyskrivna dramatiken är alltid ett osäkert kort. Nu kan man nämligen se effekten efter corona där de stora teaterhusen sluter sig och satsar på klassiker och kända namn för att locka tillbaka publiken. Det är extremt svårt att komma in utifrån. Därför otroligt lyxigt att Norrbottensteatern satsar på en urpremiär av samtida dramatik med åtta skådespelare. Det är exceptionellt, säger Sara Giese.