15-årige luleåbon Josef Hassan lägger ner hela sin själ i framhejandet av sitt favoritlag och för honom har klackledandet varit en nyckel till återfunnen glädje. Flera år av tuffa förutsättningar och avsaknad av vänner gjorde honom väldigt nedstämd, men när han för drygt två år sedan kom i kontakt med Luleå baskets hejaklack så förändrades mycket.
– Jag började i klacken för herrlaget, men stämningen där var inte riktigt på topp. Lite senare fick jag förslaget att gå på en dammatch istället och där kände jag direkt att det var en klack för mig. Jag blev snabbt som en del av en stor familj och skaffade många nya vänner. Det var det absolut bästa som kunde hända efter en väldigt tuff period i mitt liv, förklarar han och fortsätter:
– Jag hade nog bra suttit hemma om jag inte hade haft hejaklacken. Den betyder oerhört mycket. Under matcherna kan jag koppla bort allt svårt i vardagslivet och bara vara helt inne i stunden med några av mina bästa vänner.
Josef föddes med ett ryggmärgsbrock som ibland försvårar vardagen för honom, men det har aldrig påverkat hans roll som supporter.
– Jag har lite svårt att ta mig till olika ställen och tack vare försvagade benmuskler så är jag beroende av min rullstol. I hejaklacken kan det vara lite svårt att hoppa, men då får jag ta i ännu mer med rösten och trumman istället. Även om jag både är yngst i klacken och sitter i rullstol så är det ingen som bryr sig om det. Vi är alla där av samma anledning, att ge hundra procent för vårt lag, säger han.
Under årens lopp har Josef blivit allt mer delaktig i hejaklacken och bär nu det yttersta ansvaret för både trumman och ramsorna.
– Han som trummade innan mig hoppade av, så då testade jag och fastnade direkt. Det känns riktigt kul att få hålla rytmen och dessutom styra alla hejaramsor. När jag skriker ut en ramsa så hakar alla på och det är en häftig känsla, menar han.
Det långa säsongsuppehållet är för Josef en jobbig väntan på att allt ska dra igång igen och inför nästa säsong hoppas han att hejaklacken ska bli bättre än någonsin.
– Det känns väldigt tomt nu under sommaren. Jag är ju van vid att komma hem från skolan och sticka iväg till arenan för att gör det jag älskar, men vi har redan börjat prata om att träffas innan första matchen och gå igenom alla ramsor med de nya studenterna. Stora delar av klacken är ju studenter och vi hoppas kunna locka ännu fler av de som börjar plugga till hösten, säger han.
Vilken betydelse tror du att ni har för laget ?
– Vi hjälper de i alla lägen av matchen och kan med våra ramsor få de att tro på seger även om det ser tufft ut. Genom att verkligen ge allt vi har så sprider det energi i laget och det får vi också uppskattning för. Spelarna kommer alltid fram efter matcherna och tackar oss för stödet. Det ger oss en ännu större drivkraft till att fortsätta.
Vad krävs för att ni ska heja fram Luleå basket till sitt fjärde raka guld ?
– Vi måste få med oss hela hallen i varje hemmamatch och skrika tills rösterna tar slut. Det vore helt obeskrivligt om laget kunde ta ett fjärde guld med vårat stöd.