Jessica är Diggiloos självklara drottning

Diggiloo och cirka 5.000 i publiken och ett - överraskande - minimalt antal mygg. Regnfritt, mestadels sol, picknick-väder med familjen, inte mycket alls att klaga på. Eller ...? Storforsen i Älvsbyn är förvisso en spektakulär och rentav dramatisk plats för en utomhuskonsert. Själva forsen störtar och brusar sig fram en bit därifrån, där publiken sitter på klipporna neråt som i en gryta. Med scenen som en naturlig medelpunkt. Att ta sig fram där kan dock vara en nära döden-upplevelse. Redan när jag hade högerbenet i behåll, för några år sedan, hade jag så ont i det att jag tvingades stappla fram. Och då, kan det försäkras, var inte det här den mest idealiska platsen för sådana övningar. Men den här gången var det hur fint som helst, på den avdelningen. Jag satt på en rullstolsramp med ett gäng andra stolsburna och såg och hörde - hur bra som helst. Var då årets Diggiloo-upplaga bra? Tja, den hade i alla fall tillräcklig styrfart. Jag pratade med flera som hade anlänt redan vid 11.30-tiden och hade haft det hur angenämt som allra helst, redan innan musiken hade gått i gång. Och inte hade mycket att anmärka på själva underhållningen heller. Man kan kanske säga att Diggiloo-chefen Lasse Holm hade skickat ut ett påfallande B-lag i år. Eller också kan man säga att han hade sänt ut morgondagens stjärnor, redan i dag. I vilket fall var det ändå roligare än jag hade gissat att det skulle vara, med Jessica Andersson lösgörande sig som den helt självklara Diggiloo-drottningen i vad som helst som hon än gav sig på med sin andlöst fantastiska röst och djupa utstrålning och på den manliga sidan imponerade Alcazar-Andreas Lundstedt, med en innerligt snygg tolkning av Julie Londons 50-talsevergreen Cry Me A
River. De tre timmarna (med en halvtimmas paus) innehöll också exempelvis omfattande 80-tals- och disco-avdelningar (som väl knappast ens artisterna själva torde kunna uppfatta som så värst upphetsande?), modern Åsa-Nisse humor med Markoolio, ett upplivande av gamla Ballongdansen (hade vi verkligen förtjänat det?) samt - faktiskt - uppfriskande skämtsamheter från den annars ganske förutsägbare Thomas Pettersson. Alltså: en godkänd Diggiloo-kväll. Helt klart.