Tog föraktad genre till litteraturens finrum

Men även om vardagsskildringarna kan upplevas som hans starkaste sida är det i monstren och blodet han börjar. Efter en stunds samtal citerar han Morrissey: "When you are young, you crave affection, and it can come from the strangest direction". I sina romaner skriver John Ajvide Lindqvist om mobboffer som finner nytt livsmod hos vampyrer eller som i den nya romanen, hos en känslomässigt djupt störd sångfågel. Lilla stjärna lyder titeln, som redan den inbegriper ett slags ömhet inför den ena huvudpersonen, flickungen Theres som går loss på sina fosterföräldrars huvuden med hammare och borrmaskin. - Jag är rätt förtjust i den karaktären, jag tycker att hon är en häftig gestalt. Hon är så skadad och så rak, hon är så helt i avsaknad av ånger, säger John Ajvide Lindqvist, som vägrar kalla henne psykopat. - Jag tycker inte att hon är ond, hon bara agerar utifrån det hon har fått veta. Levande begravd
Theres vet nästan inget alls. Hennes fosterpappa, den desillusionerade och självupptagne dansbandsmusikern Lennart hittade henne som spädbarn levande begravd i svampskogen. Barnets exceptionella musikalitet ger hans liv ett nytt innehåll. För att få behålla henne låter han henne växa upp i källaren helt avskärmad från omgivningen. Lennart tror att till och med samtal kan fördärva henne. Theres får enbart lyssna till musik. Mer vardaglig, men lika obehaglig, är skildringen av hur bokens andra huvudperson, den 14-åriga Teresa växer upp. En alltför trött pappa, en okänslig mamma i kombination med Teresas eget utanförskap räcker för att leda henne till katastrofens rand. - Avsikten var ju att skildra hur svårt det kan vara att överleva och klara sig i den åldern om man inte får så mycket förståelse och omsorg. Sedan är hon ju speciell också. Själva tragedins väsen är en kombination av en massa faktorer som sammanfaller. Mår sämst
John Ajvide Lindqvist tog den föraktade skräckgenren in i det litterära finrummet till stor del genom sina samtidsskildringar. Hans vampyr bodde i Blackeberg och hans nya roman handlar om den grupp unga människor som enligt alla undersökningar mår sämst psykiskt: unga tjejer. Men trots att han genom åren ständigt fått fin kritik i synnerhet för sina vardagsskildringar har han ingen tanke på att överge skräckgenren. - Det är den jag tycker är rolig. De bilder jag har när jag börjar är inte av de ensamma flickorna som försöker värja sig i tillvaron, utan det är av borrarna. Och av tjejerna som sitter och håller varandra i händerna och upplever hur deras hudar börjar smälta ihop. Det är bilder av det hemskaste och av det vackraste. Egna erfarenheter
De två 14-åringarna hittar varandra via nätet. Dessförinnan låter John Ajvide Lindqvist Teresa söka bekräftelse i bibliotekets lyrikhylla. Men för egen del var det i just skräcklitteraturen han fann tröst som utsatt tonåring. - Där finns en beskrivning av världen som går att känna igen. Även om man inte tror på monstren som löper amok finns det en tillfredsställelse i att världen är skildrad på ett sätt som är värre än hur man själv har det. Ändå skriver han inte med någon medveten önskan om att ge mobboffren upprättelse. - Det vore ju ett konstigt program att ha. Men jag har ju med mig sådana erfarenheter själv, den där lilla pojken finns alltid med mig när jag skriver. - Men jag är också en vuxen man som levt i ett långt och lyckligt äktenskap, för vilken kärleken varit och är en alldeles underbar och förlösande kraft.

Tog föraktad genre till litteraturens finrum

Unga vilsna själar söker sin räddning. John Ajvide Lindqvist återkommer till tonårens utsatthet i sina romaner.