? Han är tillbaka, sa Mats Nileskär, P 3 Souls programledare, vinnare av Stora Radiopriset och legendarisk soulexpert i Sverige, till undertecknad minuterna innan konserten brakade loss. <BR>Stevie Wonder sa samma sak från scenkanten: <BR> ? I?m back. <BR>Och de menade inte bara på en svensk scen. Kommande skiva släpps någon gång under hösten och kommer med stor sannolikhet att heta A Time to love. Men innan det skulle han frälsa Stockholm och Stadion. Och de nya låtarna från A Time to love (hans spelade två av dem) lovade precis det som Mats Nileskär sagt till mig inne på pressområdet. Han är tillbaka. <BR>Att bevittna en konsert med en av musikhistoriens största var en märklig upplevelse. Hans lineup av musiker på Stadionscenen var nästan löjligt meriterad. Ändå, eller kanske just därför blir man så förvånad när starten på det som ska vara årets konsert egentligen inte är en start, utan mer som en fis i rymden. Stevie leds in av två ledsagare, säger inte ett ord utan börjar i stället att fingra efter pianot. <BR>Några takter in i första numret släntrar basisten Nathan Watts in, och det ser nästan ut som att han gäspar. Visst, han har spelat med Stevie till och från sedan 1972 men att man pallar gäspningen (nästan) inför 16.000 åskådare är på gränsen till nonchalant. <BR>Resten av bandet gör ungefär likadant. Släntrar in här och där under första låten och plockar sakta upp sina instrument. Ingen ser speciellt taggad ut. Jag väljer att ignorera detta faktum och övertalar mig själv att ?Bra, det tyder på att det blir en lång konsert och de vill inte bränna allt krut under första kvarten?. Det visade sig att jag skulle ha rätt. <BR>Tjugo minuter in, efter en mindre Stevie-hyllning till Coltrane sparkar sommarkvällen loss med Superstition och Signed Sealed Delivered. Nu har till och med Nathan Wells vaknat och basen studsar upp och ned på hans stora mage. My Cherie Amor vattnar mina ögon och jag är inte ensam. <BR>En man alldeles intill mig står redan på huk framför staketet och stortjuter. Lätt ett av de märkligaste konsertögonblicken i mitt liv. Där står jag, tio meter ifrån en sjungande Stevie Wonder, med bara ett mindre järnräcke och luft mellan mig och Stevie. Och till höger om mig storgråter en välklädd herre på 40?50 år, medan någon som ser ut att vara hans dotter försöker trösta honom. <BR>Klimax kommer med en mäktig avslutnings-variant av Another Star, dessförinnan har Stevie både lekt allsångsledare från scenkanten och hyllat sin avlidne exfru. Och jag kan inte sluta längta till höstens skivsläpp. <BR>
