Alla musiker som suttit vid sitt instrument och plötsligt känt hur fingrarna fått eget liv, lika omöjligt som vansinnigt att försöka kontrollera, vet att det är i de stunderna som den bästa musiken föds, att musiken i de ögonblicken kliver ut ur notbladen och berör. Att eftersträva exakthet, att följa tonsättarens komposition till punkt och pricka, blir därefter inte längre målet.
Jag föreställer mig att det är något av detta som ligger bakom pianisten Love Derwingers träffande textrader "Konsten har en rättighet. Att vara obegriplig."
Derwingers bok God natt är den första i en tänkt serie böcker inom forskningsområdet yrkeskunnande och teknologi, tanken är att finna nya former för mötet mellan konst och vetenskap. Arbetet påbörjades inom Dialogseminariet på Dramaten 1985, har dokumenterats i kulturtidskriften Dialoger och ska nu kompletteras med böcker av olika författare.
Ämnet är i sig gigantiskt och illustrerar en klyfta mellan vetande och gestaltning, eller reflektion och konst, som idag djupnar och ofta leder till hätska diskussioner. Något liknande gäller för övrigt relationen mellan vetande och tro.
Derwinger gestaltar klyftan genom personliga reflektioner, självbiografiska skisser, novell- och dramatikliknande texter. Det hela bildar en genremässig mosaik som närmar sig kärnfrågan från olika håll och får den att framträda i nya mönster.
Ett ömsint porträtt skildrar mötet med pianoprofessorn Gunnar Hallhagen, av vilken Derwinger fick det värdefulla rådet att inte kämpa mot sin rädsla att misslyckas, utan försöka bli vän med den, ge den ett namn, att inte plocka bort något ur sin person. Någonstans i bakgrunden ringer det här rådet boken igenom som en grundinställning. Konsten ska inte reduceras till "Den rätta tolkningen", den måste släppas fri även om den skulle riskera att störta.
Derwinger skriver med ungefär samma intuition som han spelar. Formuleringarna har en exakthet, drivs av en vilja att verkligen förklara hur något känts, men mycket ligger mellan raderna och letar sig intuitivt framåt. Samtalet blir vidare just genom detta och de genremässiga kollisionerna.
Att Derwinger är pianist är inte oväsentligt, han är en mycket musikalisk författare och hans bok en komposition som kretsar runt ett tema, prövar hållningar utan försök att summera. "Hela livet är något vi tolkar" skriver han och det är nog just så det är. Även om det finns gott om folk i dag som vill komma fram till "sanningen" om en tillvaro som är obegränsad, oändligt komplicerad och i många avseenden obegriplig.