Mitt i en aktuell diskussion

Så i konsten, så i dramatiken och litteraturen. Virginia Woolf var väl lika nyskapande som James Joyce, därtill mer läsbar, men det blev han som gavs en odelad förstaplats. Upprättelsen av de svenska kvinnliga dramatikerna kom märkligt nog att inledas i England. I höstas gjorde Victoria Benedictssons Den Bergtagna succé i London och nu ska pjäsen sättas upp i Stockholm till våren, men dessförinnan har Stadsteatern tillsammans med litteraturvetarna vid Södertörns Högskola gjort en inventering av svenska kvinnliga dramatiker i syfte att lyfta tillbaka en äldre kvinnlig dramatik in i rampljuset. Det blev projektet Modärna Kvinnor, som förutom ett par uppsättningar också innebär en utställning på Nationalmuseum, föredrag och seminarier. I februari hade den första pjäsen, Stéenhoffs Den smala vägen, premiär. Den följs i april av Lefflers Skådespelerskan och bägge spelas hela våren. Moraliskt dilemma
Den smala vägen är en komedi, ett familjedrama och till slut kanske en kriminalhistoria kring ett moraliskt dilemma. Aina och Henry Rosdal har varit lyckligt gifta i 25 år. När hennes bror dör och hemligheten om hans oäkta son avslöjas, öppnas en spricka i verkligheten för Aina. Eftersom testamente tycks saknas blir det hon och hennes man som får rätten till arvet. Brorsonen blir lottlös, något som Aina finner djupt orättvist. Lag och moral överensstämmer inte med varandra. Hennes man, byråchefen, Henry är dock nöjd, pengarna kommer väl till pass, men Aina tvingas av sitt samvete att agera; hon blir feministisk agitator under parollerna: Ett högre ändamål gör det rätt att göra orätt. Kvinnlig medkänsla måste ställas över lagen. Den underliggande texten är samtidigt modern och ålderstigen, delvis faktiskt också förlegad. Den konflikträdda upplösningen övertygar inte. Intrigens trådar blir grova och trassliga, vilket gör konstruktionen alltför tydlig. Detta är dock en marginell invändning, eftersom det historiska materialet hanteras med sådan elegans av regissör och skådespelare. Lyfts ut ur illusionen
Iscensättningen glider omärkligt mellan närhet och distans, mellan realistisk efterbildning och agitation; ibland handlar det bara om en blick som lyfts ut ur illusionen och söker bekräftelse i salongen, möter publikens blick, nickar i samförstånd. En annan gång stiger pjäsens författarinna Frida Stéenhof fram i gestalt av Gunilla Röör; en kvinna som propagerar sin sak, ömsom genom identifikation ömsom med ironi. Det är skickligt och det bär. På samma sätt imponerar Ann Pétren genom att röra sig fritt mellan närvaro i rollen och distans, mellan gestaltning och betraktelse. Johan Ulveson, fostrad på Norrbottensteatern fungerar också väl. Rollen som den rättrådige tjänstemannen ställd inför en gudagiven frestelse var väl inte enkel; vem vill vara en korkad man, en idiot som inte fattat vad som händer, en narr? Texten kunde locka till buskis, men det blir inte så. Däremot några roliga punch-lines, några bråddjupa pauser. Ställer frågor
Så här kan teater alltså också vara; nyskapande och återblickande, publik och rolig, samtidigt som den placerar sig mitt i en aktuell diskussion. Den smala vägen aktualiserar essentialismen, en feminism som ställer frågan om kvinnlig särart. Vad innebär egentligen skillnaden mellan kvinnor och män, mellan kvinnligt och manligt samvete, och hur djup är den? Pjästexten fegar tyvärr ut och tar hjälp av Vår Herre och det kristna samvetet, för att lösa konflikten. Frågan bli dock ställd: Har kvinnor en annan känsla för ansvar, för omhändertagande och rättvisa, än vad män har. Finns en särskild kvinnlig etik och på vilken grund står den i så fall, moderskapets eller socialiseringens? Handlar det om biologi eller ideologi? Det kan man väl fundera över denna lördag 8 mars.