Då internationella kvinnodagen sammanfaller med min lilla fredagsmatiné här i DUO-bilagan, kan jag ju inte gärna förbise detta. Ni män och kvinnor som anser att jag fjäskar eller finner det stötande att jag som man berör innebörden av denna speciella dag kan rida en stavmixer under tiden.
1978 tog FN upp den internationella kvinnodagen som en högtidsdag och man slog fast att den skall ses som en opolitisk manifestation. Detta glöms ofta bort och jag vill betona att denna dag skall inkludera alla världens kvinnor. Blå som röd. Gott så. Jag tänker dock inte raljera över de faktiska orättvisor och oförätter som drabbar kvinnor på daglig basis här på planeten Tellus (för er som vill ha siffror hänvisar jag till Statistiska centralbyrån under rubriken ”jämställdhet”) utan tänkte istället ägna denna text åt en kvinna som jag imponerats stort av. Delvis för att jag har haft med hennes brevtexter att göra i en teaterföreställning men också för att denna person stod för pionjärsarbete både som konstnärinna och debattör.
Siri Derkert är enligt mig den ballaste svenska bruttan ever. Hon var så bad ass och begåvad att hon bör lyftas fram som en av de största. Född 1888 i Stockholm, utbildad på huvudstadens konstakademi, via de finare konstskolorna i Paris, verkade Derkert till en början över de två världskrigen men fick sitt genombrott sent i livet vid 56 års ålder. Under 60-talets första hälft freakade hon ur totalt och började experimentera såväl med material och tekniker för att tämja betong och bandjärn. Hennes arbete var banbrytande under denna period och hon utvecklade framförallt tankar kring konst i det offentliga rummet. Hennes mest kända verk är givetvis utsmyckningen av Östermalmtorgs tunnelbanestation men hon gjorde allt – målade, skulpterade, tecknade och skrev manus.
Jag tror att att jag vibbade in på Siri Derkert tack vare hennes ovilja att behaga. Hon bortsåg från den tidsanda hon verkade i och exekuterade vad hon fann passande för egen del och sin konst. Om jag inte var en sådan fin kille skulle jag hävda att hon hade bollar av stål. Utöver hennes uppenbara geni inom konsten drog hon lans för kvinnokamp, miljö- och fredsfrågor. En stor humanist som återgav den verklighet som rådde. Derkert var inget enfrågeparti, ingen snäv person och jag kan sakna en Siri Derkert idag då jag anser att aktivismen har tagit frontlinjen, (inte minst machovänstern) och lämnat feminismen åt kvinnorna. Detta är ingen bra utveckling. Derkert skulle aldrig ha lämnat en frontlinje. Aldrig. Tiden är ett jetplan och man glömmer, men Derkert kan lära oss alla något. Kvinna som man.
Slutligen vill jag upplysa om att det behov som många verkar bära på att sära de mänskliga arterna åt är utomordentligt förlegat. Det är ett tecken på humanitet och civilisatorisk förfining att bortse från detta. Sluta sära människan åt. Olikheten finns blott i hennes mänsklighet. Denna variation är dessutom långt mera intressant än kön, sexuell läggning, tro och hudfärg.