Författaren Tove Alsterdal hälsar nedanför en farstutrapp som ser ut att knarra. Här har hon sitt kontor, sin skrivarlya. En liten stuga med utedass, skeva väggar, hemlighetsfulla skrymslen, märkta tapeter, en spis och hutterkallt golv som kräver tofflor.
- Jag har haft det här stället sedan i våras och älskar det. Men skriv helst inte precis var det ligger, säger hon.
Samarbete med Marklund
När Kuriren hälsar på har Tove Alsterdal precis avslutat arbetet med andra romanen I tystnaden begravd och ägnar dagarna åt det där sista pysslet; baksidestext, bilder, lansering.
- Alla säger att det är svårast att skriva den andra boken. Man vill att den ska bli lika bra och helst lite bättre. Jag vill göra historien rättvisa. Helt enkelt för att jag tycker att det är en speciell berättelse.
Hon är och har alltid varit en skrivande människa. Som journalist. Som dramatiker. Som redaktör åt kollegan och vännen Liza Marklund. De två lärde känna varandra på journalistlinjen i Kalix 1984 och har samarbetet professionellt sedan Sprängaren för 14 år sedan.
När Tove Alsterdal förberedde sig för att skriva sin första roman, thrillern Kvinnorna på stranden, spelade Marklund en lika självklar som viktig roll.
- Först diskuterar vi synopsis och tittar på varandras idéer. Man får testa sin historia. Sedan läser vi efter hand, särskilt i början. Att ha någon som är så engagerad i ens egen bok betyder allt, säger Tove Alsterdal.
Bestseller i Danmark
För det är ett ensamt arbete, den ena tålamodskrävande timmen efter den andra, många sidor som blir skit och måste strykas, men lyckligtvis än fler som håller måttet. Kvinnorna på stranden fick ett jublande mottagande av kritikerna, har hittills sålts till nio länder och blivit bestseller i Danmark.
- Jag har alltid tänkt att jag ska skriva romaner. Men det är ett stort ekonomiskt åtagande. Först hade jag en idé om att jag skulle skriva filmmanus. Men historien i Kvinnorna på stranden kunde inte vänta. Det är så aktuellt, den största frågan i samhället. Vad gör vi med vår medmänsklighet?
Debutromanen handlar om modern slavhandel, människosmugglare och drömmen om en annan tillvaro. Vad är ett liv värt? Frågan skär igenom berättelsen. Det är en brutal och skitig skildring som huvudsakligen utspelar sig i Frankrike och Spanien. Ett romanprojekt som innebar många resor. Tove Alsterdal vill inte fuska med sina miljöer, vilket märks även i läsningen av roman nummer två.
- Jag reser, traskar runt och pratar med folk i deras vardagsliv. Det ger så mycket, man lär sig många konstiga saker. Först gör jag research för att få ihop historien. Sedan måste jag åka tillbaka, jag arbetar parallellt. Det ska vara på riktigt, jag tycker att det är viktigt.
Historiska tabun
I tystnaden begravd är en resa tillbaka i tiden med start i Tornedalen, in i Karelen och det gamla Sovjetunionen.
- Det var väldigt mycket läsande, jag har bara läst ryskt i två år nu, säger Tove Alsterdal.
Journalisten Katrine, uppvuxen i Stockholm, reser till byn Kivikangas för att ta en titt på, och eventuellt sälja, sin alzheimerdrabbade mammas barndomshem som stått tomt i många år. Enstaka dagar tidigare har byns stolthet Lars-Erkki Svanberg, en gång skidåkarstjärna, blivit mördad på sin gård. Nyfikenheten snärjer Katrine som börjar nysta i sitt ursprung, ända tillbaka till 1930-talet, och bryter tabun som skyddats i generationer.
- Den här boken är inte lika politisk som min första, jag tycker nog att det är mer av en episk historia. Den handlar mer om drömmar och jakten på ett paradis. Och om att söka sitt arv, att närma sig sin mamma, säger Tove Alsterdal.
Hon har själv rötterna i Tornedalen och tillbringade många barnasomrar hos släkten. Därför kändes det nästan lite heligt, och lite läskigt, att ge sig i kast med just den miljön. Det bara måste bli rätt.
- Ändå är det ett behov av att gå till botten med det, att någonstans söka upp det jag tycker mycket om i det tornedalska arvet.
Tove Alsterdal ville inte placera intrigen i en befintlig by utan pekade ut en plats på kartan som hon kallade Kivikangas. För att bli fri i fantasin och reducera risken att trampa någon på tårna.
- Berättelsen går tillbaka till dem som reste till Sovjet för att bygga drömsamhället. Vi har en sådan historia i släkten men det jag skriver är fiktion, en roman. Jag tyckte att det var intressant. Hela detta med att ge sig iväg, alla trodde att arbetslösheten var utrotad i Sovjet. Och de som åkte ... det var en gigantisk tystnad kring dem. En tystnad som inte bröts förrän på 1990-talet. Man pratade inte om det därför att det var så skamligt. De kunde inte åka hem och säga att de rest till ett paradis som inte fanns. Och sedan var de misstänkta spioner. Tystnadens kultur är stark i Tornedalen. Man pratar inte, man går vidare.
Tove Alsterdal talar snabbt och intensivt, rör sig parallellt längs olika spår. Byter tråd och riktning men manövrerar sig smidigt tillbaka till den ursprungliga frågeställningen. I mötet med henne blir det alldeles tydligt att hon inte är författaren som väljer de enkla, och minst smärtsamma, vägarna in i skapandeprocessen. Hon vill jobba med stora berättelser som verkar i flera lager samtidigt.
- Jag har aldrig varit så förtjust i den där svenska idyllen, deckarklichén. Jag tycker mycket om kriminalromaner men styckar inte kvinnor bara för att det ska vara underhållning. Formen är så bra för att vända på begreppen. Jag ville skriva om ett annat Sverige. Jag blir galen på generaliseringarna. Nu ska vi bevara de svenska traditionerna. Men vilka då? Jag ville skildra Tornedalen ur ett internationellt perspektiv. Man har stått mitt i kriget, mitt i konflikterna. Det har alltid varit nära till världen, säger Tove Alsterdal.