Allt tog sin början 2014 nĂ€r hennes förĂ€ldrar bestĂ€mde sig för att sĂ€lja restaurangen Bamboo Garden pĂ„ Södermalm i Stockholm. Lap-See Lams mormor hade öppnat den pĂ„ 70-talet och fast varken hon eller hennes syskon hade nĂ„gra tankar pĂ„ att ta över den satte försĂ€ljningen i gĂ„ng nĂ„got inom Lap-See Lam â en process hon fortfarande befinner sig i.
Det var rÀdslan över att kinakrogarna och deras kulturhistoriska arv hÄller pÄ att försvinna eftersom nya generationer inte vill driva dem vidare som fick Lap-See Lam att ta med sig skolans 3D-skanner till flera olika kinesiska restauranger i ett försök att bevara dem för sig sjÀlv, och eftervÀrlden.
ââDet började i min egen personliga kĂ€nsla att den restaurang jag vuxit upp pĂ„ skulle försvinna men kom snabbt att breddas. Kinakrogen Ă€r en tydlig plats och symbol för den hĂ€r tiden, diasporan och kulturhistorien. Men samtidigt en förestĂ€lld och konstruerad bild av "det kinesiskaâ. Jag tĂ€nkte att kinakrogens visuella sprĂ„k var sĂ„ bĂ€rande för platsen, och att platsen dĂ€rför mĂ„ste dokumenteras.
Tekniken brast
Lap-See Lam hade en nÀstintill utopisk förhoppning att skannern skulle kunna dokumentera krogarna i form av exakta modeller. Men under postproduktionen upptÀckte hon hÄligheter av tekniska missar, och att folks rörelser och annat ocksÄ kom med.
ââDet misslyckandet öppnade upp för alla de hĂ€r tankarna kring minnen och platser, och omöjligheten i att spara ned dem â som sedan har blivit till de hĂ€r verken.
Alla hennes verk hittills har sin grund i det skannade materialet frÄn krogarna.
Det första verket "Mother's tongue" (ett samarbete med Wingyee Wu) skildrar "kinakrogens berĂ€ttelse" â början, förĂ€ndring och spekulativa slut. Hennes andra verk "Phantom banquet" Ă€r ett stĂ€mningsfullt, snudd pĂ„ spöklikt vr-verk som Ă€r en fortsĂ€ttning pĂ„ "Mother's tongue":s första kapitel â relationen mellan mor och dotter och generationskonflikten inom krogarna.
I sitt "Sommar i P1" som sÀndes i slutet av juli byggde Lap-See Lam vidare pÄ den narrativa delen av sina verk och kinakrogarnas historia, frÄn 1700-talets europeiska kineseri via Ostindiska Kompaniet till i dag. Radioformatet tvingade henne att sÀtta ord pÄ det hon vill förmedla pÄ ett mer konkret sÀtt Àn vad hon annars gör i sin konst.
Eget uttryck
HÀr utvecklade hon ocksÄ figuren Singing Chef som presenterades i slutet av "Phantom banquet" och som kommer att ha en bÀrande roll i hennes kommande soloutstÀllning pÄ Bonniers konsthall till vÄren. En figur som delvis vuxit fram ur en upplevelse hennes bror hade pÄ en kinakrog i Eskilstuna dÀr han tyckte att krögaren var lustigt lik deras pappa.
ââJag blev intresserad av den rollen som finns pĂ„ de hĂ€r platserna, ofta Ă€r krögaren en Ă€ldre, kantonesisk, karismatisk man. Det blev ett frö som jag spann vidare pĂ„. Singing Chef Ă€r ocksĂ„ lite som kaninen i "Alice i underlandet", en ledsagare som för oss framĂ„t.
Lap-See Lam sjÀlv sÀger att hon arbetar med sÄ mÄnga olika typer av former och konstnÀrliga uttryck för att kompensera för att hon inte har nÄgot sÀrskilt som hon Àr riktigt bra pÄ. Andra skulle nog beskriva henne som en multitalang som sömlöst rör sig mellan dÄtid, nutid och framtid, mellan fantasi och verklighet, och olika konstformer.
Samtidigt finns hennes eget uttryck stĂ€ndigt dĂ€r â de suggestiva, spöklika och poetiska skildringarna av platser pĂ„ vĂ€g att upplösas.
Collageartat och musikaliskt
I den vitmÄlade ateljéns höga tak hÀnger kostymer i papper med olika mönster och skuggspel. Det Àr Singing Chefs kostymer, som ska vara en del av utstÀllningen pÄ Bonniers konsthall tillsammans med bland annat ett ljudverk och ett skuggspel.
Lap-See Lam beskriver sin skapandeprocess som "collageartad" och "musikalisk", en prövande process dÀr konstverken vÀxer fram och hakar i varandra.
I hennes skapande finns en ambivalens: gör hon den hÀr konsten för att det förvÀntas av henne som tredje generationens svensk-kines eller för att hon verkligen vill.
ââDet finns en dubbelhet i att behöva representera nĂ„got. Dels handlar det om att ta Ă€gande över historien, att fĂ„ folk att se platsen pĂ„ ett annat sĂ€tt, mindre schabloniserat och svartvitt, dels om att befria mig sjĂ€lv frĂ„n just denna historia.
Lap-See Lam har i perioder funderat pÄ att bryta sig loss och göra konst kring nÄgot helt annat. Men samtidigt kÀnner hon sig inte fÀrdig. Kanske Àr det en livslÄng process.
ââJag hade ett fint samtal med en person som sade att det hĂ€r kanske Ă€r ditt sĂ€tt att sĂ€ga farvĂ€l till platsen. Mitt lĂ„nga, utdragna sĂ€tt att göra det pĂ„. En sorgeprocess pĂ„ nĂ„got vis.