Det är en överraskande dag i november. Isen ligger redan helt klar över Södra Hamn. Hastigt har skridskoåkarna letat fram skenor och pikar. Utan att hålla fast bär en man ett stort paket på huvudet. Det är oväntat, det är min stad, jag tar en längre väg genom Luleå.
Vad är centrum?
Vad vore centrum av en cirkel utan en omkrets?
Ingenting.
Det är en märklig tanke. ”The Epicentre of Everything”, Galleri Systers pågående utställning, får mig att tänka den. Därefter följer; periferin som skapar centrums omkrets är ju mycket större. Där centrum är tätt och slutet är periferin gles, ett sällskap av helt utsträckta armar som bildar en sammanhållen gräns.
Om vi så tänker oss cirkeln som ett samhälle, var finns möjligheterna? Givetvis i centrum där vi står axel vid axel och upprätthåller oss. Samtidigt känns utsagan osäker, men det är ändå med en viss leda inför ämnet jag gått in på galleriet. Centrum och periferi – trådslitet och postkolonialt skuggat. Frågorna som utforskas visar sig dock röra den mänskliga energi som går åt för att få tillhöra, skapa eller behålla ett centrum om än andra skulle påstå det vara periferi. Uttrycken är skiftande och galleriet ett oberäkneligt landskap.
De colombianska konstnärerna väljer textila material och kombinerar dem med annat. Geraldine Barrera jobbar med människors fragment, tygbitar, skräp rent av och gör ett collage, ett färggalet myller. Alexandra Arciniegas broderar emojis med pyttesmå korsstygn och använder dem tillsammans med fotografi. Tonen är humoristisk – smilisen som en låtsaslek när vi inte längre har möjlighet, eller tvingas, att stå ansikte mot ansikte med andra. ”Open Phone Booth”, foton från en kurdisk by av Nilbar Güres, har ett annat allvar men talar också om viljan att kommunicera. I Bingöl har den turkiska staten släckt ner telefoni och annan social service. Bo och sköt er själva, liksom.
Jag finner mig så stå inför ett slags idéernas readymade. Kultivator förenar stabilt jordbruk på Öland med olika konstprojekt. De handlar om överlevnad utan tillgång till stadens processer.
Jag ser ett utvidgat gröna-vågen-projekt, och blir uttråkad av affischerna och filmen.
Erik Thörnqvist och Alva Höggren ger sig in i spelet ”Luleå hjärta Austin” med ett slags performance. De skapar fiktiva identiteter, beställer ut dokument från Luleå kommuns diarier, agerar på Facebook och med en påtaglig plottrighet ifrågasätter de givetvis meningen med det hela.
Dyrt är det också – att vilja vara ett centrum.
Strax intill finns ett underbart vackert vattenlandskap. Det är videoverket ”Hic sunt dracones” som flankeras av skulpturen ”Module”, en bråkdel av ett pågående essäistiskt konstarbete av Signe Johannessen, ”Besten och Cyklonens öga” som väcker lust att veta mer.
I ”Sacre”, ett videoverk av Pallasvuo och Puolakka, och i en mejlväxling i utställningskatalogen mellan Sara Edström, Luleåbaserad konstnär och en del av Galleri Syster, avhandlas så själva essensen av att vara konstnär. Det pulserar av tankar och känslor om vara sitt eget centrum, att vilja till centrum – och att hindras av den drivkraften.
”The Epicentre of Everything” fungerar utmärkt i en samtid fylld av tvekan och rädslor.
Konst och liv är flyktigt och sökande – och i viss mån politiskt – genom fingrarna glider demokratin, bristfällig plogning, drunknande i Medelhavet, hus från en gruvstad, kriget i Syrien...
Klart frågor ska ställas. Centrum – oklart, osäkert, utbytbart.
Periferin buktar, följer och drar. Ytan däremellan. Att kunna bära sitt paket på huvudet.