Wow-upplevelsen lyser med sin frånvaro

Jag inleder 2010 års Trästockfestival - min första Trästock någonsin - med att gå vilse. Att skylta mellan campingen och festivalområdet är visst överskattat, så jag kommer alldeles för sent till helgens första stora namn - Melissa Horn. Det visar sig dock att jag inte missade så mycket; det är i och för sig gott om entusiastiska åskådare, men från min plats tjugo meter från scenen hör jag inget annat än folkmassan runtomkring mig. Vad som hade kunnat vara några alldeles ypperliga stycken musik med tilltalande winnerbäckska texter försvinner i sorlet från hamburgerköpande barnfamiljer, så istället för en Melissa Horn på för låg volym blir en stabil om än snudd på oinspirerad insats av argpopbandet Hästpojken lite senare kvällens höjdpunkt. Att det just då spöregnar är det ingen som orkar bry sig om mitt i den dansande folkmassan.
Nåja. Efter en ovanligt välbesökt torsdag - enligt festivalledningen kom så många som 8000 besökare till området på festivalens första dag - blir det råpunkiga Umeåbandet Invasionen som får inviga Norranscenens fredagsprogram. Att Skellefteå skulle föräras med en Invasion offentliggjordes inte förrän två dagar innan spelningen, för i sista stund har Trästockfestivalen spruckit lite i sömmarna då inte mindre än fem akter har fått ställa in. Invasionen kallades in som ersättare för rappande dalmasen Prop Dylan, och även om det kanske inte är så bra för festivalens musikaliska mångfald, då hiphopgenren nu i stort sett bara representeras av Zacke, så gör Lyxzén med band en ordentlig urladdning som klart kompenserar för Prop Dylans frånvaro. Kanske väger den till och med upp för att kompisarna i Masshysteri också fått förhinder; något som blivit mer en regel än ett undantag den senaste tiden.
När klockan just passerat sju tycks festivalens alla norrbottningar ha sökt sig till Campustältet, där en timmes underhållning med Mattias Alkberg står på schemat. Just ikväll pratar han politik i ordalag som inte lämpar sig särskilt väl för en recension i en morgontidning, gör en mäktig tolkning av en av bob hund-gitarristen Conny Simmersjös låtar och spelar vad som enligt honom är världens sorgligaste låt - "Lys upp mig som en stjärna", som faktiskt förtjänar att släppas snart. Det blir förvisso en aning skränigt mellan varven, men det tycks inte vara möjligt för Luleås musikaliska hustomte göra en dålig spelning - i alla fall inte i ett folkfyllt och ganska svettigt tält på festival en sån här kväll i juli.
Solen har till slut börjat gå ner över Nordanå när det är dags för Joel Alme att stiga ut på scenen. Det är aningen glest framför Trästocks största scen, men Göteborgssonen bjuder den av tonårstjejer dominerade publikskaran närmast scenen på precis det de vill höra. Kanonfina balladen "A young summer's youth" som delar melodi med Hästpojkens "Utan personlig insats" blir en storslagen avslutning och den övriga repertoaren är dansig och säker, även om det aldrig riktigt lyfter.
Nej, det lyfter faktiskt aldrig; trots en rad klart godkända framträdanden känns det inte som att musiken just nu står i fokus på Trästockfestivalen. Precis som på Melissa Horns spelning överröstar pratet om annat - langos, campingens nya hårdare ordningsregler eller dagsregnet som uteblev - ännu musiken. Wow-upplevelsen, spelningen som sparkar en rakt i hjärtat och stannar kvar där ett bra tag efteråt, lyser med sin frånvaro. Hittills.