Wiehe - en riktig artist

Jag tycker att Mikael Wiehe är osympatisk. Progg har en uppkastande effekt hos mig och väldigt många människor. Det liksom vänder sig i magen redan vid blotta föreställningen av 1970-talet. Och det beror vare sig på flummet, den politiska agendan eller musiken. Aversionen har att göra med fundamentalismen. Missförstå mig rätt: Wiehe har alltid engagerat sig i viktiga frågor. Jag håller med honom, jag tycker också världen är hemsk och att man bör göra något åt det. Problemet är att Wiehe har rätt. I sina ögon. Hans världsbild är svart-vit och står man inte på hans sida i demonstrationståget så förvandlas man helt plötsligt till en kapitalist med monokel på näsan, bananplantager i Afrika och ett privat krigsmaskineri i något för sådan verksamhet lönsamt U-land. I mina ögon skulle det lika gärna kunna ha varit någon proggare som yttrade de bevingade orden "är du inte med oss så är du emot oss". Det finns ingen komplexitet. Det onda i världen är andras fel, själv är du ren och vit. Du står på den rätta sidan, där det inte finns någon ondska och skit. Alla fundamentalister har rätt och därför per definition fel. Det är precis vad jag tänker när jag hör Wiehe prata politik och orättvisor. Och när han gång på gång uppmanar Trästockspubliken att köpa hans skivor håller jag hela tiden hans rabiata och enkelspåriga pirat-motstånd färskt i minnet. Inte för att jag inte tycker att artister ska få betalt, mer bara för att det får en att fundera. Vilken sida är god? Och vem har rätt? Förmodligen ingen och alla. Oavsett vilket är konserten jättebra, helgjuten och rårutinerad. Han är en riktig artist. Och allt detta skriver jag helt obrydd om att även jag såklart har fel. Mer fel än rätt, åtminstone. Men så får det gärna vara. Det blir mer sympatiskt så.