Världens näst bästa Clash

Näst högst på Florence Valentins "topp 16 MySpace-vänner" - slagna endast av Hammarby fotbollsklubb - återfinns The Clash. Och det är inte svårt att förstå varför, då mer eller mindre diskreta clashismer genomsyrar hela bandets repertoar och scenshow. Dock känns det som att Stockholmsbandet inte hycklar med vart deras inspiration kommer ifrån och mitt i en låt går de tillfälligt in i allsångsdelen av Come On Eileen, som för att visa att just den 1980-talets Sydenglandscen som också Dexy’s Midnight Runners tillhörde är vad de vill efterlikna. Så man förlåter dem. De öppnar med det energiska titelspåret från nya skivan Spring Ricco och redan från början märker man att detta är sex extremt kompetenta musiker, underhållare och scenpersonligheter (utom möjligen den lite alldaglige basisten). Efter denna ambitiöst starka inledning lyckas Florence Valentin också faktiskt hålla energin på samma nivå rakt igenom konserten och det är ett rent nöje att se hur mycket de verkar njuta av att göra vad de gör bäst. Enda gången tempot går ner en aning är i och med trafikolyckeballaden Bilen brinner, som (trots att den påminner starkt om Clashs The Right Profile) snarare stärker stämningen än bryter den. Sammanfattningsvis så är Florence Valentin, av alla band jag hört som låter som The Clash, det allra bästa. Utom möjligen The Clash.