På sista dagen infann sig magin på festivalen

Zacke, Luleårapparen som i våras släppte debutalbumet Visst är det vackert och möttes av idel beröm, ska sätta igång redan klockan halv tre och det krävs mirakel för att något större antal hiphopfans ska ha kvicknat till tillräckligt för att söka sig hit. Vid kravallstaketet längst fram står en barnvagn - ett tydligare bevis för att Zackes scentimme är felplacerad kan man inte få. Förutsättningarna är med andra ord inte de bästa, men Zacke klarar sig faktiskt ur det med hedern i behåll. Inte en enda gång märker jag att Zacke och de andra besväras av den glesa publiken, vilket är vad som annars gör sådana här spelningar så plågsamma att se. Nytt för dagen är låten Konsten att släppa taget som finns med på kommande hiphopsamlingen Evolution. Det är synd att inte fler fick höra den. Någon som däremot drar till sig en hel del publik trots tidig speltid är Kristian Anttila. Han inleder med senaste singeln Världens snuskigaste man och där sätts tonen för spelningen. Som en indiekidsens Hugh Hefner iklädd gulddekorerad skinnjacka och svart hatt uppmanar han till hångel och kärlek. Det bjuds bland annat på smakprov från albumet Svenska tjejer som släpps till hösten och det, precis som hela spelningen, handlar om just det titeln indikerar. I och för sig hör det till Anttilas image att vara gitarrpopens största snuskpelle, men efter en timmes allsångskantad hitkavalkad med sextema efterlyser jag någon form av djup. Publikfavoriten Smutser blir dock en snygg avslutning, djup eller inte. Därefter väntar årets nostalgitripp; när kultpunkbandet Dag Vag stiger på något försenade har medelåldern höjts avsevärt framför Norranscenen. Jag är kanske inte rätt person att bedöma dem, för som nittiotalist är det svårt att inte tycka att farbröderna på scenen och Stig Vigs stockholmska pratsång är lite sömnig. Det är dock hjärtevärmande att se det spritta i benen på åskådare som annars passerat den konsertstudsiga åldern, och det får väl ses som ett bra betyg. Så passerar klockan halv nio, medelåldern sjunker åter och Markus Krunegård vandrar in på Norran. Det är tredje gången i år som jag ser honom, och man skulle kunna tänka sig att det vore mer än tillräckligt - men icke. Krunegård tycks för varje spelning gräva fram något nytt ur sin repertoar, så en stor del av setet, till och med mellansnacket, är utbytt. Det öppnar förvisso upp för snedsteg; Allt gör mindre ont sen gör sig till exempel bättre i lågmäld studioversion, men i stort sett bjuder den forne Laaksosångaren Skellefteå på precis den stämningshöjare som behövdes. Det sista bandet som hinns med på den här Trästockfestivalen är Tikkle Me, en ganska ny elektropopduo från Eskilstuna som albumdebuterade i våras. De rör sig i samma musikaliska spektrum som The Knife men skippar maskerna. Frida Herchenröther sjunger skevt men charmigt och riktigt lyser i sin röda klänning. Att två vitsminkade dansare kommer in och viftar med solfjädrar, att vi plötsligt får höra en låt på tyska - alla oväntade knep Tikkle Me tar till känns självklara med den där pondusen och de melodierna. Inför avslutningslåten, en cover av Kents Musik non stop uppmanar Herchenröther oss att dansa - och herregud som vi dansar, vi som har turen att befinna oss i Krafthallen. Svettiga och trötta rör vi oss sedan hemåt i Skellefteånatten, och fastän det är fruktansvärt kallt känns det ganska bra. Den där wowkänslan jag efterlyst tycks ha infunnit sig ikväll hos såväl äldre generationer som yngre. Det enda jag saknar är Masshysteri.

På sista dagen infann sig magin på festivalen

Det är lördagseftermiddag på Trästock och det har blivit dags att dela ut pris för årets märkligaste speltid.