Klimatdebatten får inte involvera några förbud eller krav på förändrad livsstil – allt ska vara sexigt och kul. Först när en avklädd kvinna stönar och åmar sig under en skvättande biobränslepump – ”Hållbar utveckling är skööönt!” – är hon nöjd.
Det är en av flera skarpsynta scener ur antologin ”Jag vill inte göra slut”, där 33 serietecknare reflekterar kring klimatfrågan. Det är inte en att blåsa nytt liv i, men här fungerar mycket: Antologin rör sig mellan skarp satir – av bland andra Malin Svedjeholm och Johan Wanloo – och folkbildningsambitioner, där Yvette Gustafsson utmärker sig. Därtill ryms Karin Hjalmarssons suggestiva bilder av miljöförstöring – ett moln som inte kan sluta gråta (det ser vår dystopi klarare än vi), en mun som tuggar i sig skog. Det är ett träffsäkert dokument över 2010-talets klimatångest.
Från Jag vill inte göra sluts lätt dystopiska syn på framtiden är steget inte långt till Johan Jergner-Ekervik och Frida Ulvegrens serieroman Jannah: ”Sista året på jorden”. I bokens 2080-tal har många redan gett upp jordelivet till förmån för planeten Jannah, situerad i ett fjärran solsystem men fullt beboelig och åtkomlig via ett maskhål. Kvar på jorden finns en genomkapitalistisk kyrka, en hiss till månen och företag som skyller arbetsplatsolyckor på de anställda som utsatts.
I det samhället bor Jonna i ett fallfärdigt Kaknästorn. Syskonet Pil ligger apatisk till följd av Apples iCom, ett chip i hjärnan som erbjuder konstant distraktion. Där finns också den alltmer desperate elektronikförsäljaren Harry och hans bror Isaak som är gruvarbetare på månen men drömmer om en mindre hälsovådlig tillvaro. Enter: Jannah. Än finns bara enkelresor dit och kontakten med jorden är som bäst sporadisk, men Jannah sägs vara ett paradis där sjuka kan bli friska och utblottade finna lyckan.
Persongalleriet är ömsint tecknat, även om karaktärerna gärna fått fördjupas mer; särskilt antagonistgruppen Drakens barn förblir luddiga i sin motivation. Och att den nya religionen Bieberkyrkan spräcker ljudvallen med Justin Bieber-låtar för att hämnas på sina fiender är lite fånigt när samhällssatiren annars är spot on.
Jannah lyckas som första delen i en trilogi ändå ge mersmak, inte minst med engagerande karaktärer och effektiva blinkningar till Vilhelm Mobergs utvandrare.
Blickar bakåt gör också Mare Kandres postumt utgivna ”Punkserier”, fast till en annan tid. Här handlar det om punken och det litterära underbarnet Kandres vuxenblivande mitt i den. Den första serien, ”Punkaren” av en 17-årig Mare Kandre, är en ofärdig och ganska grund tolkning av en lika grund roman – 14-årige Gideon Sams Romeo & Julia-pastisch The Punk – medan den betydligt tyngre ”Dumheten” stannar kvar. En ung kvinna ropar på hjälp i brevinkast, sopnedkast, tunnelbanevagnar och telefonlurar inför en alltjämt likgiltig omvärld, och serien vittnar om en talang Mare Kandre kanske kunnat putsa om hon inte valt skrivandet.
Också här är det dock ett personporträtt som är behållningen. Författaren och förläggaren Jonas Ellerströms efterskrift kopplar samman serierna med Mare Kandres tid som punkmusiker och visar hennes konstnärliga rötter i subkulturen. Kapitlets kollage av bilder, låttexter och intervjucitat, liksom en medföljande skiva med punkdemos, utgör ett slags dokumentation av punken som rörelse samtidigt som de ger ytterligare en dimension till minnet av Mare Kandre.