Vägen västerut tar hon gärna fler gånger

Resan med tåg är bekväm. Fjällresenärerna är många. Kartor studeras och man ger varandra tips. - Folkmusik i Saltoluokta? Då kanske vi skulle börja där i stället. - Ja, gör det, det är alldeles annorlunda! I Gällivare blir det buss "vägen västerut" till Kebnats. På bryggan sitter redan människor och väntar på båten. Det är sol och riktigt varmt. Langas vatten ligger framför oss. Puollamtjåkkå och Lulep Kierkau reser sig på andra sidan och fjällstationens flagga syns högt ovan björkskogen. Många återseenden
Folkmusikveckan är redan i gång. Bland andra har JP Nyströms spelat och Thore Härdelin och Oline Bakkom från Delsbo. På väg in i stationsbyggnaden möter jag Oline, hon är även en av arrangörerna. - Det var Thore Härdelin som tog med mig hit första gången, berättar norskfödda Oline Bakkom. Sedan har jag bara fortsatt att komma. Det går inte att vara utan. I farstun är det eld i den öppna spisen. Gerd Söderlund och Micke Forsberg från Luleå "jammar". De spelar Gånglåt från Storberget och när Beskselelåten sedan inleds kommer Anders Hällström från Överkalix och lägger dragspel till fiolerna. Farstun är snart fylld med barn och vuxna som lyssnar. Och där kommer Krister Stor, gigant inom jojken, till och med doktorerad i ämnet. Han ler och hälsar. Många verkar känna varandra. Musiker återkommer år från år för att få spela, mot endast mat och husrum. Hans Andersson, författare i Jokkmokk och också en av arrangörerna, kommer ner för vindstrappan. Vi sitter och pratar en stund. Han berättar att han är stockholmare men hamnade i Jokkmokk och blev stannandes. Första folkmusikveckan hölls 1978. Då fanns han med bland "grundarna". Flamlänsk orkester
Festivalscenen, som en halv kåta, står i backen ner mot vattnet. Till vänster stupar Kierkaus ner mot sjön och om blicken följer vattnet västerut ser man rakt i det eviga fjällandskapet. Den flamländska gruppen Limbrant spelar sitt hemlands folkmusik. Det är till en början glest med publik i backen, men när glada toner dansar mellan fjällbjörkarna bort mot fjällstationen lockas turisterna till backen. Det är välspelat men musiken griper inte tag i mig. Däremot när Limbrant senare spelar upp till dans inne på fjällstationen, då känns det riktigt härligt. Unga och gamla snurrar runt i schottis och polka. Alla ser lyckliga ut. Förmedla våra berättelser
På fredagseftermiddagen bjuds det på låtar och skrönor i sällskapsrummet. Vid lunchen strax före kommer vi i samtal om betydelsen av berättelser. Krister Stor berättar att han vid besök hos indianer i USA blev mottagen med vördnad och presenterades som "story-teller"; något han först nästan kände var för stort. - Men sedan förstod jag, säger Krister Stor, att det är så att vi alla bär på berättelser och kan vara "story-tellers". Vi enas om att det är viktigt att vi förmedlar våra berättelser vidare. Så får vi lyssna till fängslande skrönor som verkar vara alldeles sanna och till detta ljuvlig musik från Oline Bakkoms fiol och Ulf B Jonssons dragspel. Och nog känns det som att vi i vardagslag berättar för lite för varandra. Något går för alltid förlorat, tänker jag, om inte jag berättar mina berättelser och inser att också jag måste börja berätta. Den tanken styrks även under konserten med Vuollerim-gruppen Cygnus. De blir som bäst då de framför lokalt material. De egna orden om det självupplevda verkar vara det som når andras hjärtan bäst. En rik blandning
På festivalscenen möter vi vidare Soniquete Flamenco, Hardly Still Fresh And Young och slutligen i en stor final på lördagskvällen flera av våra största jojkare i en samisk afton. Flamencon är fantastisk; både dans och musik skickligt framförd. Men jag blir inte förförd. Den rör inte vid mina känslor. Jag känner snarare distans till den. Det kan inte bara handla om att det inte är mitt lands musik, för när Hardly Still Fresh And Young spelar irländskt, då brinner hjärtat. De är oemotståndliga. De här grabbarna är färdiga för att lyfta till den högre stjärnhimlen och de större scenerna - fast jag är inte helt säker på att de vill det. Jag tror att de vill vara så där nära som man blir i små rum och på små scener. Det bara lyser om dem av spelglädje och av kärlek till publiken. Under den samiska aftonen få vi höra jojk och berättelser av Krister Stor, Lars Guttorm Blind och Apmut Ivar Kuoljuk. Annika och Gunilla Märak sjunger visor som de i samisk berättartradition lärt sig av sin äldre syster. Anja Storelv med band fullbordar folkmusikveckan. Anjas klara och kraftfulla röst omfamnar sjön, fjällen och oss som sitter i backen. Jojken Gihto - som betyder Tack - ljuder i mig när vi sedan går stigen tillbaka till fjällstationen. Jag vet att hit kommer jag att återvända.