Nadja Kasanesh Holm är den stora stjärnan i "Bodyguard" och spelar där megastjärnan Rachel Marron, som är baserad på Whitney Houstons karaktär.
En mörk gestalt med ansiktet skymt i huvtröja rör sig med skyndsamma steg utanför Chinateatern och smiter in i grändens mörker. På fasaden lyser strålkastare upp en enorm bild av musikalstjärnan Nadja Kasanesh Holm.
Tre timmar senare ljuder pistolskott från scenen när en man i huvtröja jagar sångerskan på bilden.
Det låter dramatiskt men har blivit vardag för en 25-åring från Piteå, fyra gånger i veckan spelar hon Rachel Marron som utsätts för mordförsök av en galen stalker. När hon smyger in i en sidodörr tre timmar innan kvällens föreställning är det få som känner igen en kortklippt Nadja Kasanesh Holm bakom huvan.
Catharina Lundin och Nadja Kasanesh Holm har spenderat mer än 100 timmar tillsammans i sminkrummet.
"Jag försöker i alla fall hitta små saker varje gång som kommer förenkla tidsplaneringen för mig", efter snart 100 föreställningar närmar sig Holm en rutin.
Klockan är 17 när hon sätter sig hos Catharina Lundin i sminket, då har hon oftast varit på plats en timme.
– Jag är mest bakom scenen och hänger med de som har kommit hit, oftast teknikerna. När väl sminket och den processen är igång så är det ganska mycket tuta och köra och det finns inte så mycket tid till att sitta och snacka. Så det blir en fin stund som vi alla hälsar på varandra och frågar: Hur läget, hur mår vi idag? Jag tycker det är skönt att vara här lite tidigare, säger hon.
Sedan september har hon genomfört 95 föreställningar och att anlända i tid är det närmaste en vana hon kommit.
– Jag har sjukt nog fortfarande inte en tydlig rutin. Varje gång är det så här: "Oh shit nu ska vi redan vara där". Men jag försöker i alla fall hitta små saker varje gång som kommer förenkla tidsplaneringen för mig.
Bland smala korridorer på Chinateatern har 25-åringen från Piteå fått ett andra hem.
Insatsen i "Bodyguard" har gjort att "Idol"-vinnaren från Piteå är sugen på att testa fler skådespelarjobb i framtiden.
Framför speglarna ser hon sig själv förvandlas, från blonda snaggade Nadja till hårsminkade och perukfixade Rachel. Samtidigt som publiken släntrar in í baren och sorlet tilltar i foajén äter 25-åringen middag och värmer upp rösten. En enorm kopp te, som aldrig töms, i teknikrummet och sedan är det "lite olika varje gång".
Ingen egentid i logen ...
– På en spikmatta? (Skratt). Nej. Jag önskar på ett sätt att jag var en sån person, men jag tror jag har lite för mycket spring i hjärnan för att göra sånt. Jag tror det närmaste jag kan komma är att jag har en liten testund. Med teknikerna på nedersta våningen innan. Det är nog det närmaste vi kan komma spikmatta.
Direkt bakom scenen finns en liten yta som är reserverad för huvudrollsinnehavaren. Där genomförs snabba klädbyten mellan scenerna.
Nadja Kasanesh Holm frågade om det var okej att klippa av sig håret innan föreställningen sattes upp och fick positivt gensvar. Perukerna på hyllan används för att göra ändringar i frisyren.
Musikalen, som baseras på filmen med Whitney Houston i huvudrollen och med artistens låtar som soundtrack, har sålt över 100 000 biljetter. Vid tre tillfällen har showens levnadstid förlängts och i dagsläget ser den ut att pågå till april.
– När jag fick frågan om att göra den här rollen var mitt initiala svar nej inombords. Jag blev skraj av att låsa upp mig under så pass lång tid och hade svårt att se mig själv göra musikal överhuvudtaget. Jag fick reda på att jag skulle vara med ett år innan det blev officiellt och var under den tiden tvungen att hålla det hemligt. Vilket var karaktärsutvecklande ...
– Men nu när jag har fått göra det här i några månader kan jag snarare bli stressad över att det snart är slut. Det är väl ett lyxproblem och min tankegång har absolut ändrats från hur det var från början.
När Nadja Kasanesh Holm sätter sig i sminkrummet är det två och en halv timme kvar till föreställningen "Bodyguard" börjar och förvandlingen startar.
På väg från sminket passerar artisten ett litet matrum och når scenen flera våningar ner genom trånga korridorer och smala trappor. På vandringen ner träffar hon dansare, skådespelare och tekniker som inte setts sedan förra veckans föreställningar. Kärvänliga kramar, hälsningsfraser på svenska och engelska, och skratt. Oräkneliga händer sträcks fram för att glatt hälsa på lokaltidningen från Norrbotten.
– Vi umgås ändå ganska mycket. Efter varje föreställning brukar vi sitta kvar och snacka. Eller så går vi ut och äter och hänger på fritiden också, säger Nadja Kasanesh Holm.
Mer än 100 000 personer har kommit till Chinateatern för att se Nadja Kasanesh Holm sjunga Whitney Houstons låtar.
Förkylning och sjukdom har varit nära att stoppa henne, men under snart 100 föreställningar har hon aldrig behövt ställa in sin medverkan.
– Det kan absolut vara slitigt. Men det ger ju också väldigt mycket energi att vara här. Så det är aldrig så att jag himlar med ögonen för att det är torsdag och jag måste komma hit. Utan det är snarare tvärtom, jag ser fram emot det för att vi alla får träffas igen.
Men du har aldrig helg?
– Den tanken var absolut skrämmande. Inte för att jag är en sån som är ute och festar på helger. Jag är ganska lugn av mig, men bara av att vara låst. Om jag vill se någon föreställning eller konsert – då är jag oftast "smoked". Men i och med att jag har fått så fina vänner här så blir det som att vi spenderar helgerna tillsammans.
– Om det hade varit ett gräsligt gäng jag jobbat med hade det nog mer känts som ett fängelse på helgerna. Men jag kan snarare tycka det är lite skönt att ha en förklaring till varför jag inte kan följa med på vissa ställen. Så ja, jag tycker det har funkat bra.
"Bodyguard" innehåller mängder av sångnummer, ombyten och välkoreograferade insatser.
Erfarenheten från "Bodyguard" har gjort att hon börjat drömma om en skådespelarkarriär och när hon får på den svarta peruken med tiaran inför öppningsnumret blir hon både stjärna i handlingen och stjärna för kvällen.
Det är ytterligare en välbesökt kväll på Chinateatern och veckans höjdpunkt för åskådare.
– Det blir varierande beroende på vad publiken ger. Det är alltid olika varje gång. Jag har själv insett att jag gillar mest "middle age-mammor". De är mest högljudda (skratt). Det är ingen föreställning som är den andra lik egentligen, det är alltid någonting som händer.
Folk från hela Sverige kommer till Stockholm för att se på showen och Nadja Kasanesh Holm konstaterar att det är "väldigt många från Piteå". Ibland tar hon sig tid att gå ut i salongen och prata med folk efteråt men ofta försvinner hon ut i anonymiteten.
– Jag tycker det är fint när folk kommer fram. Men jag märker en stor skillnad på om du kommer från norra eller från södra Sverige. En gång var vi ett gäng som satt på Max efter en föreställning. Då kom två personer fram – jag hörde direkt att de kom från Piteå – och sa: "Vi vill bara säga att du var himla duktig och vi känner dina föräldrar, hej då". Och så gick de, säger hon och skrattar.
– De som satt runt mig frågade: "Var det där allt? Ska de inte säga något mer?" Men "this is how it works" (skratt). Det är roligt, det är väldigt fint att det är så många som reser, det är ju ändå en bra bit.
Karaktären Rachel Marron är en av världens största stjärnor och har gett stjärnglans även till skådespelaren.
Tre incidenter
Nakenchocken:
– I akt två börjar jag med tre lager kläder och under har jag en "show outfit", där jag har en strassad body och en kjol som är glittrig. Den här kjolen glömde jag att ta på mig under alla lager. När jag blev avklädd på scenen, det är en del av numret, inser vi att, var är kjolen? Så jag står liksom bara i en body. Men publiken vet ju aldrig hur någonting ska vara egentligen så det var ju inte konstigt, särskilt med tanke på att många av dagens artister kör på den stilen. Men de som visste undrade: Varför står Nadja utan kjol? Det fanns inget annat vi kunde göra än att skratta åt mig tillsammans.
Nagelbitaren:
– En gång gick min nagel av. Vi skulle limma fast den igen och det fanns bara superlim – då råkade jag limma fast båda mina pekfingrar i varandra. Jag hade inte hunnit byta om och kunde inte eftersom jag satt fast. Då var vi på håret att behöva skjuta upp föreställningen ett litet tag för att jag inte kom loss (skratt).
Nära ögat:
– Men förra gången var det inte mitt fel. Jag fick något i ögat som inte ville släppa under hela föreställningen. Det bara började rinna. Då fick de stå mellan varje mikropaus och droppa. Det var på ett sätt passande för i slutet så sjöng jag "I will always love you". Det blir lite mer trovärdigt. Klämma fram lite tårar (skratt).