Teater
Dödsdansen av August Strindberg
Regi & scenografi: Stefan Larsson.
I rollerna: Edgar: Mikael Persbrandt. Alice: Lena Endre. Kurt: Thomas Hanzon.
Kulturens hus, fredag 31 maj
Förväntan och brus i salongen där folk satt somrigt uppklädda i väntan på kultur med spetskant. Så sänker sig ljuset och vi hör Persbrandts sonora stämma; ”Vill du inte spela lite för mig?”. Men hustrun Alice är inte på humör. Det äkta paret sedan 25 år sitter på sin skärgårdsö, i ett torn som Strindberg som var svag för symboler, beskriver som ett före detta fängelse. Att Edgar och Alice, kaptenen och den före detta aktrisen, gnabbats i långliga tider råder föga tvivel om. De kan varandra väl och vet att parera den andres mentala käftsmällar.
Scenografin är avskalat rå. Allt är synligt, allt ligger på bordet. Den första kvarten är som när två gamla boxare jabbar och känner lite på varandra. Men så knackar det på dörren och in stiger Kurt, en vän som kommit hem från Amerika där han bott de senaste 15 åren. Och genast vässas replikerna, frätande syra flyter fram i gliporna av detta sedan länge döda äktenskap. Kaptenen tuppar sig i paraduniform för att bygga upp sitt självförtroende. Och i en välavvägd blandning av bitterhet och frän humor går kampen vidare. Säkert är vi många som sitter och tänker tillbaka på gamla förhållanden och rådande äktenskap.
Pjäsen skrevs runt år 1900 när Strindberg levde i sitt tredje äktenskap med skådespelerskan Harriet Bosse. Och antifeministen Strindberg ger bägge kombattanterna på pälsen som veritabla monster men samtidigt i grund och botten ömsinta. Leker Strindberg med oss? För naturligtvis är det ingen som ”vinner”. Men vi har fått känna på vilka krafter som är i spel när kärleken hotas och invanda mönster bryts.
Spelet går inte att klaga på – tonfallen är rena källvattnet. Och trygga som de är i rollerna (uppsättningen hade premiär hösten 2014!) improviserar de – ibland lite väl grötigt och svåruppfattat – allt för att förstärka textens aktualitet.
”Min eld är den största i Sverige” skrev Strindberg i ett brev en gång. Och nog satte han en trend med sin passionerade pjäs ”Dödsdansen”, som genom åren fått många efterföljare, inte minst Albee’s ”Vem är rädd för Virginia Woolf”.