Det är orden som bär föreställningen "Herrarna satte oss hit" som handlar om tvångsförflyttningar av samer till Västerbotten när Norge stängde sin gräns i början på 1900-talet.
Teater
Herrarna satte oss hit
Ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter
Av: Elin Anna Labba
Manus: Stina Oscarsson
Regi: Malin Stenberg
Skådespelare: Anna-Lena Efverman, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi och Lene Cecilia Sparrok
Gästspel på Norrbottensteatern onsdag 13 mars
Och det är orden, själva texten som bär hela föreställningen. Via fragmentariska berättelser får publiken ta del av en tidigare oskriven svensk historia från Sápmi – nämligen alla de som samer som tvingades flytta till Västerbotten när Norge stängde gränsen mot sommarlandet vid havet i början på 1900-talet. Ett folk som vandrat i östvästlig riktning var plötsligt förhindrade att färdas med sina renar så som de gjort i urminnes tider.
"Det var det år då göken gol", berättar Manne Marja – en av alla röster från det förflutna som väcks till liv i föreställningen som berättar om sorgen att tvingas lämna sina marker i norr. Det är en sårig historia, vemodet ligger som en slöja när skådespelarna gör vad de kan för att förmedla och nå fram.
Elin Anna Labbas Augustprisade bok "Herrarna satte oss hit" har getts scenisk gestaltning i ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter. "Starka berättelser som gör ont", menar kulturredaktör Eva Åström.
Scenrummet, som fyllts av presenningar, snören/lasson, träkonstruktioner, plastdunkar, får ständigt nya konstruktioner, likt en symbol för de samer som under åratal var i ständig rörelse på grund av tvångsförflyttningarna. Att föreställningen spelas på både samiska och svenska är givetvis självklart men blir en utmaning i gestaltningen. För den del av publiken som måste läsa översättningen på en bildskärm hamnar fokus där, vilket regissören Malin Stenberg förefaller löst genom att skapa en ganska stillastående pjäs bestående av tablåer som bryts upp med små "dansnummer" och jojkar.
Skådespelaren Lene Cecilia Sparrok, mest känd från filmen "Sameblod", bär föreställningen med en unik scennärvaro.
Det är med andra ord en föreställning där man som publik måste vara på tå för att hänga med där skådespelaren Lene Cecilia Sparrok (känd från filmen Sameblod) är berättelsens mest lysande stjärna. Med en unik scennärvaro väver hon fram minnen av de som en gång tvingades bort av staten.
Extra berörande att få se bilder på de som delar med sig av sina erfarenheter. Exempelvis paret som fick tvillingflickor och insåg att bara en flicka kunde överleva livet på tvångsförflyttningens vandring. En av döttrarna fick därför stanna hos en finsk vänfamilj och glömde bort sina föräldrar. När pappan äntligen kunde hämta hem henne till den nya boplatsen var hon tre år och kunde bara finska.
Det gör ont, mycket gör ont under denna föreställning. Därför viktig.