Carl Johan Karlson tolkning av Katt på hett plåttak vill vara närmare originalmanuset än den filmatiserade versionen från 1958 med Elizabeth Taylor och Paul Newman i huvudrollerna. Där var Bricks eventuella homosexualitet censurerad, här tar den stor plats. Suputen och den bokstavligen stupade älsklingssonen spelas av Jesper Feldt och är den familjedramat kretsar kring. Det är honom hustrun Maggie, gestaltad av Lisa Larsson och modern (Ulla Tylén) ständigt ursäktar. Inledningsscenen där Brick raglar runt naken och berusad är nog tänkt att chockera, men publiken skrockar snarare förnöjt än flämtar av chock. Inga fler överraskningar av det slaget följer.
Jag funderar över vilka av pjäsens teman som fortrande är tabubelagada och stannar vid kvinnlig lust. Maggies sexuella behov hånas av familjen. Att Brick inte tar i henne, att de är barnlösa, att han super, allt är hennes fel. ”Varför frågar du inte lika gärna om han gör MIG lycklig i sängen?” utbrister hon när Stormamma skyller Bricks olycka på hennes fiasko i sängen.
Patriarken Storpappa, spelad av Bill Huggs har i motsats till Maggie en sexualdrift som är obestridlig och ogenerad. 65-åringen har fortfarande ”lust på kvinnor” och när frun inte duger längre tänker han helt sonika köpa sig en yngre och vackrare. I det här avseendet har tiden stått stilla tänker jag, män med makt får fortfarande alltid ligga. Ändå är han, en selfmade man, den amerikanska drömmen personifierad, den minst traditionella i dramat som dryper av 50-tals estetik i allt från scenografi till kostym och musik. Han förstår sonens homosexuella dragning till vännen Skipper och vill tala ut. ”Varför ska det vara så svårt för män att prata?” undrar han och jag med. Erik Magnusson i rollen som den hunsade och pragmatiske fembarnafadern Hooper och Frida Beckman i rollen som Mae är briljanta. Beckmans urrmamma, som höjer sina barn till skyarna och fnyser åt de barnlösa kvinnorna som inte kan förstå vad föräldraskap innebär, en sån känner vi nog alla. Klimatet i sista akten när arvstvisten ska lösas och sanningar ska sägas slutar i en skrikfest utan dess like och jag stänger snarare av än rycks med i dramats upplösning.