Vems berättelse är detta egentligen, undrar kritikern Andreas Hoffsten som menar att pjäsen "Stenar i fickan" utgår från ett Stockholmsperspektiv.
Teater
Stenar i fickan
Av: Marie Jones
Regi: Daniel Goldman.
Översättning: Thomas Tidholm.
Bearbetning: Daniel Goldman och Rasmus Lindberg.
Scenografi/kostym: Mona Knutsdotter.
I de cirka 15 rollerna: Tobias Aspelin och Erik Kaa Hedberg.
Premiär 10 februari i Bjurå Folkets Hus.
Ett rikt rollgalleri bestående av tillresta stockholmska filmarbetare möter en samling statister från den norrbottniska by där inspelningen äger rum. Folk från Fjollträsk versus kärva norrbottningar med drömmar om ett annat liv, eller åtminstone drömmar om lite variation i livet. Se där premissen för spelet där vi i publiken lite lagom publikfriande fick spela rollen som extra statister.
”Ni verkar så enkla och okomplicerade här uppe där allt är så stängt och mörkt”, kommenterade regiassistenten Simon och fick omedelbart svar på tal med en blandad skur av fördomar av typen nollåttor som kör i diket så fort en snöflinga landar på vindrutan. Ouvertyren blev en snabbis i blandade fördomar från bägge läger. En klassiker måste man väl säga där Kungliga Hufvudstaden får axla funktionen som maktens fäste visavi en landsbygd som inte utan fog klagar på ekonomisk snedfördelning och politisk nonchalans från maktens boningar. Typ.
I centrum i en enkel men fungerande scenografi står Kalle Vikström och Johan Berglund – i rollerna Tobias Aspelin och Erik Kaa Hedberg som vartefter pjäsen fortgick successivt blev varmare och tryggare i sina roller. Erik Kaa Berglund med sin skavankigt charmiga spelstil inte minst som statistproffset Per-Anders och som kronan på verket en sublim stilstudie av lokaljournalisten Micke Nyberg. Tobias Aspelin är proffsigt lyhörd på minsta möjlighet till improvisation. Fina porträtt av två arbetslösa statister ”från själva arselhålan i ingenstans-landet”. Aspelin hade även på sin lott att gestalta filmens stjärna – Felicia Livander, och Gud ske pris spelade han inte över vilket rollen i hög grad inbjöd till. En stockholmsböna som förförs eller snarare med hull och hår går in för att förföras av den ack så vackra landsbygden och dess ”underbara människor”. ”Så gulligt, så fint” var repliker hon generöst strödde omkring sig. Sen sätter hon sig vid sminkbordet och lägger på sin ”veganska make-up”. Ett infamt nidporträtt som väckte igenkännande fniss i publiken.
Även publiken får vara med som extra statister i Norrbottensteaterns uppsättning "Stenar i fickan" som hade premiär i helgen för att fortsätta på turné i länet.
Men historien spretade, inte minst när den lite abrupt tog ny vändning i och med historien om Björn som tog livet av sig genom att lägga ”stenar i fickan” när han i sin förtvivlan gick i älven för att taga sig av daga. Men trots alla frågor, alla varför som inte fick något svar kändes den mer som ett lätt sentimentalt påhäng och inte som den svärta det säkert var tänkt som.
Frågan jag ändå ställer mig blir: vems berättelse är detta? Perspektivet har tveklöst sitt avstamp söderifrån även om man sökt balansera manuset. Det är mer en berättelse om oss här uppe ur ett stockholmsperspektiv än det är en berättelse med rötterna rotade i Norrbotten. Inklusive den spricka som tveklöst existerar landsändarna emellan liksom det alltid gjort mellan stad och land. Det kan jag tycka är ett lite överraskande val från Norrbottensteatern.