Teater
Tornedalsteatern
Kollontay – bombregn över Pajala
Manus: Alexander Nordström.
Regi & kostym: Catarina Gnosspelius. Scenografi: Edvin Löfgren.
I rollerna: Paula Lauri, Heidi Wennberg och Adam Huuva. Spelas på meänkieli, finska och svenska.
Folkets Hus i Kalix 16 mars
Pjäsen ”Kollontay – Bombregn över Pajala” bygger på historiska händelser under det andra världskriget när Sovjetunionen, säkert av misstag, fällde en försvarlig mängd brandbomber över Pajala. Ingen människa dog men hus brann ner och ett par bomber föll nära Lars Levi Laestadius grav invid kyrkan. Och naturligtvis väckte det ett ståhej i det spända läge som rådde då; i februari 1940 när Vinterkriget rasade som värst mellan Finland och Sovjet.
I en varmt sammetsröd, enkel och turnévänlig scenografi får vi följa händelserna före och efter bomberna föll över Pajala. Handlingens fokus ligger på den hårfina balansgång diplomaten Kollontaj tvingades utföra, en elegant och intelligent rysk adelsdam som snabbt kom att bli något av en leading lady inom den svenska noblessen. Hon var kompis med revykungarna Ernst Rolf och Karl Gerhard, hon gick på middagar på slottet, umgicks med Per Albin och Möller. Hela tiden på nåder från Moskva vars politik hon alltid försvarade, även när hon i själ och hjärta tyckte tvärtom. Och hon visste givetvis att minsta felsteg lätt kunde innebära Stalins misstycke och ett nackskott i källaren på Ljubjankafängelset inte långt från Kreml. Paula Lauri gör vad hon kan i rollen som Kollontaj men har inte mycket att jobba med. Manuset bjuder föga motstånd. Det är mest torr uppläsning på omväxlande meänkieli och svenska, och på tok för lite gestaltning.
Ändå finns det en viss charm i föreställningen, som när Adam Huuva excellerar i snabba rollbyten – mestadels genom ett raskt slipsbyte. Han spelar Gustav V med rejäla rullande rrr, han gör utrikesminister Günther och hans ryske kollega Vjatjeslav Molotov förutom allehanda Pajalabor som ojar och vojar sig över sina kor, hästar och kastruller – gestalter som förs in och ut i form av bärbara pappfigurer.
Parallellt med handlingen sliter eleven (Heidi Wennberg) med sin historieuppsats. Men hon ”praoar” då och emellan och hoppar in i andra roller under pjäsens gång, bland annat som Kollontaj som ung stridslysten feminist.
Det handlar förstås i botten om vikten av att kunna sin historia, om hur den lilla människan – som alltid, inte minst i krig – kläms åt när större krafter är i spel. Och pjäsen – liksom säkert Kollontaj själv – ställer sig på de svagas sida.