Kööki show bjuder på mustig humor där hela handlingen utspelar sig i ett kök.
Kööki Show
Manus: Erling Fredriksson, Dennis Kalla, Katarina Kieri, Mikael Niemi, Klara Pasma och Regina Veräjä
Regi, dramaturgi m.m.: Catarina Gnosspelius
Medverkande: Erling Fredriksson, Kim Gustafsson och Klara Pasma
Gästspel av Tornedalsteatern/Tornionlakksonteatteri på Norrbottensteatern, Luleå. 29 februari
Det är bara att slå sig ner. I en serie nummer, en del med revykänsla medan andra har poetisk, eftertänksam känsla, glimtar livet i området där meänkieli talas fram. I ett tidigt nummer flyttar en kvinna, Klara Pasma, till pappans hemort. Hon är alltså nåns även om det inte utsägs. Och som det är på platser där inte ”nån-annan” fixar jobben och civilsamhället i stort, blir rollerna hon ska ta snart för många. Men välkommen är hon, absolut.
Valet av kök som rum är också intressant. Köket har under lång tid varit husets hjärta, men också en kvinnornas arbetsplats. I ”Kööki Show” är det snarare scenrum för män: bröder, farbröder, bybor eller jägargubbar. I viss mån balanseras det upp av en kvinnlig krumelur utan körkort, en tät text om mödrarna och hitflyttaren, men fokus hamnar nog mest ändå på männen.
Därutöver bjuder ”Kööki Show” på mustig humor på meänkieli och svenska, igenkänning och massor av musikaliska nummer: traditionell musik, kompositioner av medverkande Erling Fredriksson och Klara Pasma, men också av Hooja, Joey Tempest och Markus Krunegård. De flesta med text och/eller nya texter på meänkieli.
Bränner till gör det i ett nummer när den unga kvinnliga hitflyttaren blir kär i en samisk man. En klassisk Romeo och Julia konflikt mellan samer och tornedalingar, som båda levt och verkat i området sen hur länge som helst, anas. Det är överraskande och modigt av teatern att berätta om hur det kan knaka mellan människorna, och där politiken skapat förutsättningarna, när livet ska levas här och nu. Däremot är det märkligt att de etablerade textförfattarna i ”Kööki Show” inte kopplas till respektive nummer. Om det inte är ett misstag är det oroande.
Rollerna görs av Erling Fredriksson med rutinerad scenvana och teaterns chef och den med god scennärvaro debuterande musikern Klara Pasma. Tyngden för gestaltningen står dock skådespelaren Kim Gustafsson för, till exempel i rollen som en trovärdig ”broschan-i-byn”. Ett fynd av Tornedalsteatern. Jag ser gärna mer av honom.