Teater
Scenlunch med Improvisationssoppa
På scenen: Kristine Gulbrandsen, Ivar Forsling, Martin Sundbom, Derek Cespedes Barrientos och Erik Kaa Hedberg som programledare.
Norrbottensteatern, tisdag 4 april.
En god stund innan bänkar sig publiken kring de små borden i salong 3 på Norrbottensteatern och sörplade den soppa som ingår i biljetten. Varpå det på slaget tolv böjds på ”Improvisationssoppa”. Ett trivsamt koncept.
På scenen stod Kristine Gulbrandsen, Ivar Forsling, Derek Cespedes Barrientos, Martin Sundbom och Erik Kaa Hedberg som var lite av direktören för det hele och vars inledande hälsning kan sammanfattas; Vi vet inte vad vi ska göra. Vi får se vad som händer. Fniss i publiken. Nåväl, någonstans måste man ju börja när det nu inte finns något skrivet material, så Kaa Hedberg bad publiken om att föreslå en lokal där en improvisation kunde sätta igång. ”Skatteverket” basunerade en grov röst ut – man anade något slags revanschlusta från förslagsställaren, nu ska de få sina fiskar varma. Ett förväntansfullt fniss denna gång.
Och därmed var skådespelarna igång med att associativt spinna vidare på uppkomna situationer och uppslag. Och så fort någon så att säga ”gick i stå” byttes hen ut genom att sätta sig ner varpå en annan av skådespelarna gav sig in i leken.
Nästa moment handlade om att sjunga en sång på ett givet ämne – vilket något oväntat blev Tournedos. Kanske soppan inte var tillräckligt mättande, vad vet jag. Det blev en sång med idel nödrim i ett otal tonarter, smålustigt inte mer. Improvisationsteater precis som en fotbollsmatch är förstås av nödvändighet starkt beroende av en publik som hänger på. Och föreställningen tog riktig fart när Martin Sundbom och Kristine Gulbrandsen skulle bygga en skulptur där premissen var att Direktören för det hele närsomhelst kunde ropa bakåt!, sen framåt! Och då måste Martin och Kristine spela upp vad de improviserat fram baklänges och sen framåt igen, sen bak, sen fram osv. Det blev en yster kavalkad och munterheten i salongen steg särskilt sen Martin Sundbom helt sonika föreslog att ”Kan vi inte bara slänga upp en hönsdjävul” – underförstått på skulpturen där näsan just råkat knackas loss. Jubel i salongen.
Som ni förstår gick det hela i lustifikationens tecken. Det kändes bitvis lika käckt som på ett frikyrkoläger. Jag hade önskat att man skulle kunna ha vågat sig på att improvisera något som gick i moll, ge sig ut på en lite mer vågad balansgång, som slog an en annan tonart än den givna.
Men lunchtimmen gick raskt. Och summa summarum fick publiken en inblick i de arbetsmoment som skådespelare utbildas i att behärska, de verktyg de har med sig i yrket. Gott så.