Teater
Ambulans av Paula Stenström Öhman
Regi: Pontus Plænge
Scenografi & kostym: Anna Sigurdsdotter.
Ljus: Mikael Söderstjerna.
I rollerna: Fadi Al-Suhaili, Tintin Hansson Karlsson, Vendela Helldorff, Vanja Kittelmann Flenser, Fedelia Malmgren Nesi och Elias Wahldeén.
Premiär på Norrbottensteatern/Teaterhögskolan lördag 13 april.
Likt Vergilius som guidar Dante ner i Helvetet, genom Skärselden mot Paradiset får vi följa en handfull människor nere i sjukhusets kulvertar när de famlar efter förståelse av, och själva meningen med livet när en pappa misshandlar och till slut slår ihjäl sin fru och parets femåring Simon får växa upp i det traumat. Och det vet vi ju att det är nere på botten som människans sanna jag blottläggs. Det är en tät uppsättning, mycket rök, snygg ljussättning. Avgångseleverna vandrar ut och in och växlar mellan olika roller – det handlar ju också om att visa upp vad man kan.
Den knappa tre timmar långa föreställningen är uppdelad i ett Efter och ett Före mordet. Och vi får flera perspektiv in i förståelsen av hur pjäsens figurer agerar. Simon förstås och hans kompisar som med barns omisskännliga förmåga nosar upp den svage. Föräldrarna, vänner och släkt. Spelet flyter på bra, intensiteten sjuder under ytan vare sig de porträtterar lodisar, mostrar, pojkvänner eller morrande hundar. Ett manus som inte väjer för det som gör ont och som även förmår överraska. Och alla strofer ur TS Eliots omskakande ”Det öde landet” med sitt grusade inre landskap, är elegant infogade. Men repliken ”Bara ur förlåtelse kan kärlek växa” en kristen tanke man nog bör vara ärkebiskop för att riktigt tro på – när det handlar om mäns våld mot kvinnor där barn skoningslöst kommer emellan.
Slutscenens försiktiga optimism till Arvo Pärts spröda piano där ambulansföraren Carlos hittar nyckeln och kan låsa upp Simons pansarförsvar är rörande gestaltad och något vi som publik behövde. Jag väljer att inte tolka den som en känga åt psykiatriskrået.
Har jag glömt något? Jo, musiken; läcker, följsam och vass. Den ömsom driver, ömsom bromsar och förstås även kommenterar handlingen såsom när andra akten inleds med Meat Loaf dängan ”I’d do anything for love”. Touché!