Teater
Kollektivet
av Sven Björklund och Linda Wincent
Dialog manus: Anna Azcárate, Rasmus Lindberg och Gunilla Röör
Regi: Sven Björklund och Linda Wincent
Medverkande: Sven Björklund och Linda Wincent
Scenografi: Hillevi Rhodin
Kostym: Mona Knutsdotter
Mask/Peruk: Annika Öhlund
Norrbottensteatern, Luleå 18 februari
”Vi bor i kollektiv, vilket …vilket liv!” Frasen ur en låt av ”Risken finns”, som i sin tid utmanade 1970-talets politiska rörelser men kanske mest det privata hos kollektivbyggarna, ploppar upp ur minnet. Norrbottensteaterns nyskrivna pjäs ”Kollektivet” har nämligen snarlikt tema. Den börjar i en tillbakablick till samma decennium och med en Gröna vågen-utflyttning. I pjäsen har stockholmarna dragit till Sattajärvi i Pajala kommun. För en ort med krympande skatteunderlag är det en gåva. Ambitionen att odla för självhushåll har toppats med att det ska göras med hjälp av kosmiska energier och riter. Energierna kommer från kvinnobröst. De ska därför gnuggas mot allt som behövs, ved lika väl som potatis eller andra människor.
Pjäsens upphovspersoner och föreställningens skådespelare är rutinerade. Linda Wincent har de senaste åren gjort strålande rolltolkningar på Norrbottensteatern av både "Drottning Kristina" och "Orlando". Sven Björklund i sin tur är en del av hyllade humorgruppen Klungan. Hans ömsinta tolkningar av människor som vi är, till och med om vi hamnat vid sidan av den trygga vardagen, är sådana man minns.
Men i den föreställning de skapat tillsammans når deras förmågor inte riktigt fram. Kollektivets starke man Krister, spelad av Björklund, är liksom bara töntig och Wincents ungflicka Anita, med tidstypisk stockholmsdialekt, får aldrig riktig någon kontur. Finast är Wincents gestaltning av dokumentärfilmaren Lars-Åke Möller. Närmast lite räddlivad, men bedårad av både Krister och Anita, är han med och startar kollektivet, nästan alltid med kameran på axeln.
Ramen för föreställningen är hans lite röriga föreläsning, upphackad av disparata infall som den är. Och det spelar inte någon roll, poängen är att roa. Björklunds gubbar, även när de heter Birgitta, dyker upp och gör sin grej på film och på scenen. Ibland är de roliga. Mest roar de elaka syskonen från Göteborg. Ändå saknar jag den där ömheten som brukar göra karaktärernas misslyckanden älskansvärda.
Sen är nog berättelsen om ”Kollektivet”, så som det nog ändå ofta var då, som en männens idé rätt sann. Skämten blir därmed förstås gubbarnas medan kvinnorna står i bakgrunden, brösten till trots. Det blir trist i längden.