Mats Pontén gestaltar Francescas man Richard, en präktig och lite fyrkantig make i Norrbottensteaterns uppsättning av Broarna i Madison County.
Teater
Broarna i Madison County
Pjäsförfattare: Robert James Waller
Dramatisering: Niklas Hjulström och Pamela Jaskoviak
Regi: Gunilla Röör efter Birgitta Vallgårdas uppsättningsidé
Medverkande: Jonas Hellman Driessen, Therése Lindberg, Gunilla Orvelius, Mats Pontén
Scenografi: Mona Blombäck
Kostymdesign: Ina Andersson
Ljud & musik: Mårten Eliasson
Ljus: Peter Sandin
Norrbottensteatern, fredag 28 januari, klockan 19
Vi befinner oss på landsbygden i Iowa. Tiden 50-tal och på radion hörs Bill Haley sjunga Rock around the Clock. Francesca Johnson är ensam hemma sedan hennes man Richard åkt iväg med barnen på en boskapsmarknad. Hon läser Rilkes ”Duinoelegier” – en signal så gott som någon på att hon har andra intressen, kanske en annan längtan i kroppen än de som hon får som bondhustru på amerikanska prärien.
Då gör Robert Kincaid entré. En fotograf utsänd av National Geographic för att fotografera de täckta broarna i Madison. Han har kört vilse och frågar nu efter vägen. Och för att travestera Strindberg: Han kom som en prärievind en sommardag med en småbildskamera i en rem om halsen. Och det är kärlek vid första ögonkastet. De står som förstenade inför varandra, oförmögna att säga något. Francesca bryter isen med att fråga om han vill ha ett glas iste. ”Det är ju så varmt”.
Pjäsen är ett passionsdrama efter Robert James Wallers bestseller, ett kammarspel där tonträffen är A och O för att vi ska tro på karaktärerna och ta dem till oss. Och åtminstone inledningsvis hade nog de flesta i publiken Clint Eastwood och Meryl Streep från filmen med samma namn i tankarna. Men den associationen försvinner raskt. Dels för att Therése Lindberg och Jonas Hellman Driessen i huvudrollerna är så mycket yngre och att pjäsen är ett helt annat bygge med ett delvis annorlunda fokus.
Robert och Francesca börjar trevande berätta sina liv för varandra. Han om sitt kringflackande men fria liv som frilans fotograf. Hon om sin uppväxt i Neapel och sina drömmar om att bli lärare och om att läsa poesi. Och när hon berättar om sin man Richard, (Mats Pontén) att han är ”snäll” så fnissar publiken. Men Pontén ger rollen som trogen, lite präktigt fyrkantig make den värme som behövs för att vi ska (även om det inte är alldeles lätt) förstå Francescas slutliga val.
Gunilla Orvelius spelar den äldre Francesca som på ålderns höst minns tillbaka på några dagar fulla av passion och vibrerande lusta.
Det är ett sinnrikt manus där den äldre Francesca (en utmärkt Gunilla Orvelius) på ålderns höst minns tillbaka på dessa dagar fulla av passion och vibrerande lusta. Hon är på scenen hela tiden, ibland som vittne, ibland som ett slags inre röst för den unga Francesca. Nu återstår ett vemod när hon berättar sin historia för sina barn så att de ska förstå varför hon vill att hennes aska ska strös vid Roseman bridge där även Robert Kincaid är strödd. Vi pendlar alltså mellan dåtid och nutid. Det är sömlöst integrerat i handlingen och ger perspektiv och nyanser till berättelsen.
Allt är avskalat, nedtonat och följsamt – precis som musiken, scenografin, kostym och ljussättning. Och jag har nog aldrig under de år jag följt Norrbottensteatern sett Therése Lindberg så bra, hon skimrar i rollen som Francesca och det är en fröjd att skåda. Jonas Hellman Driessen gör en okonstlad och varmt charmig Kincaid och samspelet är precist och i långa stunder djupt berörande. Snyfthistoria kan låta lite plumpt, men det är av ädelt slag. Och det märks att regissören Gunilla Röör har stenkoll på uttrycken så att det aldrig rinner iväg till publikfrieri.
Sen har förstås själva ämnet potentialen att få publiken att själva reflektera över sina liv. För naturligtvis har vi alla upplevt brytpunkter och vägval i livet som vi gjort – eller kanske aldrig valde att göra. Det är helgjutet, det sitter ihop. Och det bitvis bländar.