Amanda Jansson, utbildad på Teaterhögskolan i Luleå, gestaltar Jana Kippo i föreställningen "Jag for ner till bror".
Teater
Jag for ner till bror
Av Karin Smirnoff
Manus: Ivar Waldemarson
Regi: Julia Marko-Nord
Medverkande: Amanda Jansson, Martin Pareto, Helena Svartling och Victor Wigardt
Gästspel av Teater Västernorrland. Norrbottensteatern, Luleå. 11 april
Det är påsk och hon har återvänt till hembyn Smalånger för att försöka ta hand om sin tvillingbror Bror. Han super. Egentligen är allt skit för dem båda. Men lite mindre för Jana som har leran och konsten. Hon gör gubbar. Fyllebataljonen. En rad män hon känt.
Pjäsen bygger på Karin Smirnoffs trilogi om syskonen Kippo och om en barndom av våld, förnedring och tystnad. I Teater Västernorrlands uppsättning har det dialektinspirerade Kroppsspråket lämnat orden och fått kropp och Jana kliver äntligen fram för mig. I ett djupt imponerande skådespeleri växlar Amanda Jansson, utbildad på Teaterhögskolan i Luleå, närmast utan övergångar mellan barnet Jana och den kaxiga bredbenta vuxna som med indragen svanskota skyddar sig själv. Victor Wigardt i sin tur ger Bror en kropp utan hopp, nedsjunken och kontursvag. En person som lärt sig att hans vilja betyder ingenting. Ändå är de varandras andning och tvillingar i allt.
På Kippogården fanns också Modren Siri och Fadren Erik. Erik som slog, förnedrade och förgrep sig sexuellt. Modren Siri som såg bort och bad till en sträng väckelserörelsegud.
I både pjäs och romansvit är sanningen hela tiden oklar och minnet inte att lita på. Några dör fula dödar, oklart vem som dödat. Och både Jana och Modren har fått hemliga barn som adopterats bort. I pjäsens förvirrar berättelserna om den tidigare okända systern Maria.
I manuset har berättelsen stramats upp och persongalleriet föredömligt strukits ner. Alla roller än Jana och Bror görs av Helena Svartling och Martin Pareto, och särskilt Paretos olika karaktärer glider in i varandra. Men kanske är det meningen. I alla fall så vet Jana hur hon ska förhålla sig till typen. Begära och stöta bort, inte känna men absolut känna igen alkoholisterna i dem. Och att Svartling på så kort tid ger skärpa åt den undflyende Siri är starkt.
Scenrummet är vitt och avskalat, rent av kalt. Stämningen krävande och helt uttryckslöst iakttar de skådespelare som just då inte agerar skeendet; ett slags byns statister vid rinkside. Och berättelsen följer människorna ända tills det sista offret är gjort.
Jana åker hem. Ett stycke vass teaterkonst är slut. Verkligheten i relief.