För cirka 30 år sedan bildades på initiativ av sångpedagogen och alten Margit Larsson en kvartett med sångare från Luleå och Piteå, där städernas respektive första stavelser fick ge namnet, LUPIno. På lördagskvällen återuppstod Lupinokvartetten.
Det skedde i en konsert i Stadsökyrkan i Luleå på initiativ av sopranen Carina Stenberg, som liksom denna kyrkas kantor, basbarytonen Lennart Johansson, var med redan den gången. Sålunda ville man också använda repertoar som var aktuell då. Det blev en något spretig mix. Men vi bjöds idel örhängen, inte minst ur operalitteraturen, som vi sannerligen inte är bortskämda med på våra breddgrader.
Man började med Mozart och den ljuva terzettinon ur första akten av Così fan tutte (Soave sia il vento), vilket försatte publiken i fin stämning.
Och med tre kvartetter ur samme Mozarts Requiem kände såväl sångare som publik sig väl förtrogna: Tuba mirum, Recordare och Benedictus. Värdefullt också att prästen Viktoria Rumann läste svenska översättningar av de latinska texterna. Men jag hade nog önskat att åtminstone Benedictus-satsen följt direkt efter hennes fina korta andakt två tredjedelar in i programmet i stället för som nu en kvartett ur Beethovens Fidelio med alten Katarina Grönlund som Leonore/Fidelio. Men den föregicks åtminstone av Lloyd Webbers ”Pie Jesu”.
Någon gossesopran är nu inte tenoren Mikael Strandelin, men han sjöng vårdat och utan åthävor (”intelligent, inte som en tenor” för att citera Bodil Asketorp om Jonas Kaufmann i Cd-revyn i P2 häromveckan) och i programmets block med solosånger tog han sig an Peterson-Bergers folkviseklingande ”När jag för mig själv i mörka skogen går” – i en något lägre tonart än Jussi. Att Lennart Johansson har operaskolning framgick tydligt i gubben Germonts aria ur La Traviata.
Och att Carina Stenberg är en Verdisångerska och Violetta i världsklass har jag tidigare påpekat.
Nu fick vi än en gång i Luleå njuta av den stora arian ”È strano”, där hon med glittrande höjd i betagande koloraturer funderar över kärleken till Alfredo (som försynt satt på bänken och knappast hördes i sina korta insatser). Carina Stenberg sjöng utantill, vilket givetvis bidrog till den mycket övertygande gestaltningen.
Ackompanjerade under konserten gjorde alltid lika säkra Britt Wennberg, dock med ett ibland akustiskt väl dominerande piano. Det skulle vara underbart att få höra Lupinokvartetten igen, då också med några nummer a cappella – varför inte i Lennart Johanssons egen All världens längtan, som nu avslutade konserten.
Börje Ekström