Inför en fulltalig publik bevisades med råge att den italienska operamusiken är i högsta grad vital. Orkesterns instrumentalister, de fyra sångsolisterna och den stora blandade kören, alla gjorde enastående insatser under ledning av den intensive italienske operadirigenten Claudio Morbo. Det blev i sanning en förtrollad afton, när scenen förvandlades om till inte en teaterbåt, så i alla fall till ett operapodium, som bjöd ett digert och berörande program. Föreställningen varade i två timmar (exklusive den långa pausen, som för en gångs skulle räckte väl till samtal och möten).
Rossinis sprittande festliga ouvertyr till ”Den tjuvaktiga skatan” gav ett perfekt anslag, som satte humöret på topp! Resten av konserten präglades helt av det vokala. Först ut var den stora och ypperliga blandade kören, som skapats speciellt för detta tillfälle med lokala sångentusiaster. Och som de sjöng, med intensivt uttryck och dynamisk variation. Coro di Zingari (Smideskören) ur Verdis Il Trovatore (Trubaduren) inledde och sedan varvades solistiska insatser i skilda konstellationer med köravsnitt: den ordlösa, lyriska con-bocca-chiusa-kören ur Madama Butterfly och gästernas sång på Floras kostymbal i La Traviata, där kvinnorna är zigenerskor (det hette så 1853) och männen matadorer. Koristerna glänste. Liksom solisterna, framför allt mezzon Sofia Flodin som Flora, väninna till den lungsjuka och svikna kurtisanen i sopranen Carina Stenbergs suveräna tolkning, en Violetta i världsklass! Här fick vi avslutningsvis alltså en hel akt, som gav fullödigt prov på Verdis dramatiska musik och de medverkandes gestaltnings-konst. Det slutar med förnedring och gräl i en oktett, där fyra solister hämtats ur kören. Beundransvärt, viva Luleå!
Dessförinnan ett pärlband av just operaklassiker med skilda sångarkonstella-tioner: Azucenas aria ur Trubaduren (Flodin), Puccinis Blomsterduett mellan Suzuki och Cio-Cio-San (Flodin och Stenberg), den ljuvliga slutscene från första akten av Puccinis La Bohème, O soave fanciulla (Haque och Stenberg). Konserten var efter paus helt ägnad Verdi, först ur Rigoletto, där narren själv fick öppna med en stark monolog, Pari siamo (Sandlund) följt av ett av tenorlitteraturens starkaste örhängen, La donna è mobile (Haque) och så den mycket älskade kvartetten, Bella figlia dell´amore. Sedan slog Carina Stenberg emotionell knock-out med sin intensivt sköna È strano ur La Traviata, där Violetta begrundar sin eventuella kärlek till Alfredo i John Haques gestalt. Sedan alltså den intensiva tredje akten.
Den förtjusta publiken gav stående ovationer och belönades med en ”encore”, naturligtvis förberedd – naturligtvis Va pensiero = De hebreiska fångarnas kör ur Verdis Nabucco (Nebukadnessar). Jubel!