POP
HELLO SAFERIDE
"The fox, the hunter and Hello Saferide"
(Razzia/Sony Music)
Betyg: 3
Annika Norlin berättar i intervjuer att hon inspirerats av rap och jazz till nya albumet, så det är klart man blir nyfiken på comebackskivan som det här är. Och visst har Hello Saferide, som hon kallar sig den här gången, lånat in lite fler influenser till sitt musiklandskap. Och det är ju bara bra.
Men musiken har väl ärligt talat mest varit en kanvas för Annika Norlin, en bas att stå på. Det bästa är förstås hennes texter som fortfarande är så härligt knivskarpa, vassa små historier. Hon har så mycket att berätta att hon närmast snubblar på orden som bara måste ut till det minimala kompet.
Man kan ibland önska att musiken fick ta lite mer utrymme, till exempel är den elektroniska ljudbilden i favoritlåten Hey ho maffig och tillför en extra dimension. Men samtidigt kan man vara glad att hon fortfarande gör musik. Jag gissar att hon kommer att skriva mer rena texter framöver. Kanske får musiken stå tillbaka.
Mikael Forsel /TT
METAL
IN FLAMES
"Siren charms"
(Razzia/Sony)
Betyg: 3
Han har varit och luktat på det tidigare, men inte i den här utsträckningen. In Flames sångare Anders Fridén growlar fortfarande så skinnet bränner på öronen, men på nya albumet Siren charms hör man honom allt som oftast sjunga rent. Eller rent och rent, och för den delen; sjunga och sjunga. Anders Fridén använder en imponerande palett av röster och sångstilar. Det river, rosslar och skaver när han viskar sig genom verser för att sedan kasta sig ut och upp i episka refränger.
In Flames musik vilar fortfarande på en grund av melodiskt mangel som ibland nästan slår över i heavy metal, samtidigt gör sångarens framskjutna position, framträdande syntar och det rytmiska riffandet att många partier lutar åt metalcore. Siren charms innebär en modig uppdatering av bandets sound även om konservativa fans kommer att behöva lite tid för att smälta låtar som Filtered truth och Monsters in the ballroom.
Carl Cato TT
PROGRESSIVE METAL
OPETH
"Pale communion"
(Roadrunner/Warner)
Betyg: 3
Svenska Opeth har länge gått i bräschen för den genreöverskridande hårdrock som går under benämningen prorgessive metal. Själv säger låtskrivaren, gitarristen och sångaren Mikael Åkerfeldt att bandet "fortfarande känner sig som en del av metal-scenen", men ingen skulle lyfta på ögonbrynen om den här skivan lanserades som jazz.
Åkerfeldt är inte Robert Fripp, men med Pale communion visar Opeth att de inte ligger långt efter King Crimson, varken vad gäller ambitioner eller förmåga att utan skarvar förena genrer och musikaliska uttryck. Mer än någon av gruppens tidigare skivor är det här ett gjutet album som tål att, och bör, lyssnas på från början till slut.
Med mästerlig precision bygger Opeth stämningar och får de låtarnas avancerade uppbyggnad att kännas självklar. Ibland känns det virtuosa musicerandet dock väl kontrollerat och som sångare skulle Åkerfeldt vinna på att ibland släppa sargen och satsa på råstyrka. Ska man ändå hålla på och blanda genrer är det aldrig fel med lite punk.
Carl Cato TT
POP/ROCK
MAROON 5
"V"
(Universal)
Betyg: 3*
Maroon 5 är ett sådant band som man antingen älskar eller hatar. Jag hör till den första kategorin som alltid varit svag för frontmannen Adam Levines ljusa stämma.
Med det femte studioalbumet, som också fått namnet V, har de fått hjälp av bland andra de svenska stjärnproducenterna Max Martin och Shellback. Singlarna Maps och Animals är givna hits på Billboardlistan, men Levine får mest plats att sjunga ut med känsla på låtar som It was always you och framför allt Leaving California.
Efter succén med Christina Aguilera-samarbetet Moves like Jagger gör Maroon 5 återigen ett samarbete med en The voice-coach – den här gången Gwen Stefani. Hitmakaren Sia har skrivit deras låt My heart is open och spåret är ett skönt avbrott på den annars något jämntjocka skivan.
Kort sagt är V bra, men inte briljant. Trots ansträngningarna har bandet inte lyckats få fram en ny Moves like Jagger, She will be loved eller This love.
Natalie Demirian TT
ELECTRONICA
MERELY
"Nirvana"
(Sincerely Yours)
Betyg: 4
Det går 13 electronicahajper på dussinet just nu, men den här står ut långt från alla andra just nu.
Svenska Merely (sångerskan och musikern Kristina Florell, som också är med i gruppen Team Rockit) kommer nu med ett efterlängtat album efter att ha sprinklat ut några elektronikapärlor, som Lava, här och där i något år.
Merely bjuder på den avundsvärda blandningen av atmosfäriska och drömlika ljudlandskap, med klara influenser från 80-talssynt, ofta kombinerat med stenhårda dansbeats som verkligen inte behöver mixas om för dansgolvet.
Det här är en av årets bästa svenska plattor.
Mikael Forsell TT