POP
THE MAGIC NUMBERS
"Alias"
(Caroline/Universal)
Betyg: 2
Bästa låt: END
Sympatiska The Magic Numbers var det hetaste som fanns en sommar för länge, länge sen. Det var väl i mitten av 00-talet som kvartetten gjorde ett bejublat framträdande på en lite för liten scen på Hultsfred och framtiden såg ljus ut. Deras trallvänliga repertoar med rikligt med inspiration från drömsk 60- och 70-talspop gick hem väldigt bra.
Sen föll de bort från radarn och det var länge sedan man hörde av dem. Men nu dyker de upp igen. Fast stjärnglansen har flagnat lite. Låtsnickeriet är inte lika lätt för dem längre. De ljusa och lätta låtarna är det för få av, det låter mörkare och på några ställen erbjuds rent av ett rätt tungrott rockigare sound.
Det är kort sagt inte alls lika bra som för tio år sedan.
Mikael Forsell TT
ELECTRONICA
JJ
"V"
(Sincerely Yours)
Betyg: 2
Bästa låt: Inner light
JJ fortsätter sin upptäcktsfärd i den atmosfäriska elektroniska genren. Den så kreddiga duon från Vallentuna är väldigt skickliga på att bygga upp väldigt vackra scenerier och tablåer av drömlika elektroniska ljudkulisser.
Men när de väl har byggt upp sina kulisser är det inte så mycket som fyller dem. Låtarna är inte tillräckligt stringenta och färdiga, de svävar ibland iväg. Sångerskan Elin Kastlander vill nog låta cool, men framstår ibland så nonchalant i sitt sätt att sjunga att man irriterar sig på det.
Det här känns som ett steg tillbaka för JJ.
Mikael Forsell TT
ROCK
THE GASLIGHT ANTHEM
"Get hurt"
(Island Records)
Betyg: 1
Bästa låt: Ingen.
The Gaslight Anthem hade någonting lovande på gång med 2008 års The '59 sound, men bandets frontman Brian Fallon verkar ha missförstått exakt vad det var i bandets dåvarande ljudbild – ett äktenskap mellan modern punk och The Killers – som fungerade. Han och de övriga bandmedlemmarna har nämligen ägnat de efterföljande skivorna åt att noggrant skala bort allt som någonsin varit bra med deras musik.
Get hurt skiljer sig inte på den fronten. Tematiskt präglad av Fallons skilsmässa är det en skiva som enligt The Gaslight Anthem själva låter "totalt annorlunda" och som innehåller "helt nya ljud".
Här någonstans uppstår förvirring. Get hurt låter nämligen farligt mycket som det tidiga 2000-talets nordamerikanska nyrock – förkroppsligad av band som Nickelback – och förutom syntpåläggen i några av låtarna är det oerhört svårt att uppfatta exakt vad det nydanande i den här bedrövelsen skulle vara.
Patrick Stanelius TT
POP
ARIANA GRANDE
"My everything"
(Republic records/Universal)
Betyg: 4
Bästa låt: Problem
I USA har hon varit känd länge, men för resten av världen har Ariana Grande gått från att vara en Nickelodeon-profil till en popstjärna bara det senaste året.
Många refererar till Grande som en ung Mariah Carey och även om jag personligen tycker att hon har långt dit är det svårt att inte höra likheterna i rösten. Grande är inne på rätt spår med sitt andra studioalbum som genomgående andas lättsmält pop och 90-tals-r'n'b.
Det är just rösten som är 21-åringens allra största styrka och med hitlåtar som Iggy Azalea-samarbetet Problem och nyligen släppta Break free med Zedd visar hon var skåpet ska stå.
Andra starka låtar bland de 15 spåren är One last time och The Weeknd-duetten Love me harder, som har stor hit-potential.
Alla låtar håller inte samma nivå, men som helhet är det här albumet riktigt stabilt. Ariana Grande är här för att stanna.
Natalie Demirian TT
HIPHOP
WIZ KHALIFA
"Blacc Hollywood"
(Atlantic Records)
Betyg: 2
Bästa låt: We Dem Boyz
Wiz Kalifa röker, verkligen, supermycket gräs. Om det undgått någon efter låtar som So high, Roll up och Reefer party så täcks omslaget till rapparens fjärde fullängdare av ett enormt rökmoln. Antagligen ska det signalera rapparens rebelliska attityd, men efter 25 år med Juicy J och Snoop Dogg är det svårt att chockeras.
Trött gimmick eller inte, nio år in i karriären levererar Wiz Khalifa fortfarande stenad partyrap av rang: We dem boyz, The sleaze och So high visar att världens flummare obekymrat festar vidare. Tyvärr är singlarna det enda som är kul med Blacc Hollywood, resten av albumet är modern radiorap på cruise control.
Tama produktioner och slätstrukna refränger: Hiphop minutiöst mallad efter största tänkbara publik, med obligatoriska gästspel av Nicki Minaj, Rick Ross och Juicy J.
I nästan varje låt försäkrar Wiz Khalifa lyssnaren om sin farlighet, men trots en synonymordbok av marijuanareferenser låter musiken mer som den kommersiella hiphopens motsvarighet till U2. Eller hårdrock i Melodifestivalen.
Joachim Sundell TT
Bildtext 1: Magic Numbers.
Foto: Johan Engman/TT
Bildtext 2: JJ.
Foto: Fredrik Persson/TT
Bildtext 3: The Gaslight Anthem.
Foto: Ed Rode/Invision/AP/TT
Bildtext 4: Ariana Grande.
Foto: Chris Young/AP/TT
Bildtext 5: Wiz Khalifa.
Foto: Joel Ryan/AP/TT
//bilder:5