POP
KINDNESS
Otherness
(Femmaleenergy/Border)
Betyg: 3
Kindness gjorde 2012 års bästa platta, World, you need a change of mind, så förväntningarna är astronomiska på uppföljaren. Första skivan var någonting unikt och svårdefinierat. En upptäcksfärd i ett ljudlandskap där soul, funk och disco samsades och skapade en slags polerad dansmusik som var oemotståndlig.
Nu borde världen ligga för Kindess fötter, Adam Bainbridge (som utgör Kindness) skulle kunna sparka in dörren och ta över världen. Men i stället är det som om han försynt knackar på, med en skiva som känns väldigt vemodig och melankolisk. Och ganska så sorglig. Låttitlarna och texterna skvallrar om uppbrott.
Danskvällen har tagit slut, det känns som om det är morgonen efter och det romantiska skimret från kvällen innan har skingrats. Festen är över.
Mikael Forsell TT
FUNKROCK
PRINCE
Art official age och Plectrumelectrum (med 3rdeyegirl)
(NPG/Warner)
Betyg: 3 och 2
Jag lyssnar på Princes två nya skivor och tänker på Ulf Lundell. Båda rättmätigt hyllade och med plats bland musikhistoriens största, men båda just nu i starkt behov av ett bollplank som vågar säga emot dem. Men jag antar att ingen vågar. Därför har Lundell på skiva svajat på senare år och Prince är som bäst live, när han spelar hitsen. Bara de mest tåliga fansen lyssnar på hans senaste produktioner.
Här borde någon ha sagt åt Prince att behärska sig. För här kommer två skivor som hade kunnat vara ett (1) sensationellt bra album om han bara hade fått feedback.
Art official age är den bästa skivan av de två, en där Prince är som mest fokuserad och sugen på hitmusik. Och med några riktigt bra ballader. Som på den gamla goda tiden, skulle man kunna säga. Men Plectrumelectrum, med gruppen 3rdeyegirl, innehåller för mycket utsvävande funkrock som inte leder någonstans. Där hade det funnits mycket för en producent att skära bort.
Mikael Forsell TT
HOUSE
STYLE OF EYE
Footprints
(Sony Music)
Betyg: 3
Style of Eye var något av en svensk housepionjär, men har kommit något i skymundan av sina blågula kollegor. Kanske för att han är ganska så traditionell i sin house. Här hör man inga countrygitarr eller 80-tals AOR som hos Avicii.
Linus Eklöw som han egentligen heter skapar magi med ganska enkla medel; rytmerna och det alltid närvarande housepianot som pumpar på.
House är ju knappast "albummusik", men det är en ambitiös satsning att samla så många duktiga sångerskor. Här finns Laleh med och sjunger house och flera nya svenska namn som Sirena och Anna Ståhl.
Men kanske är det just det faktum att Style of Eye kör på i det traditionella housespåret utan så mycket nytänkande som gör att skivan saknar det lilla extra som lyfter.
Mikael Forsell TT
R'N'B/SOUL
MACY GRAY
The way
(Happy Mel Boopy/Playground)
Betyg: 2
Efter jättehiten I try 1999 har Macy Gray aldrig riktigt lyft. Hitmaterialet har helt enkelt saknats. Likadant fortsätter det på The way, Grays nionde skiva. Den är tja, jo, ja… okej. Varken mer eller mindre. Eller jo, mindre bra är det när hon tar sig an en rockigare ton, som i Bang bang. Då är det fruktansvärt. Så länge hon håller sig till jazzig soulpop och r'n'b får det passera.
Sara Haldert TT
POP
WEEZER
Everything will be alright in the end
(Republic Records/Universal)
Betyg: 4
Weezer gör ingen hemlighet av att de vill gå tillbaka till sina powerpoppiga rötter med den här skivan. Everything will be alright in the end är producerad av Ric Ocasek som ju också gjorde Weezers självbetitlade blåa och gröna skiva – deras två mest kommersiellt framgångsrika släpp och dessutom de album som främst representerar det sound som bandet förknippas med.
Bandledaren Rivers Cuomo verkar också högst medveten om att han på senare år skrivit ett par rätt usla skivor. I Back to the shack ber han i princip Weezer-fansen om ursäkt för att han försökt charma nya publiker. "I forgot that disco sucks", sjunger Cuomo och förklarar sedan tanken med nya albumet – "rockin' out like it's 94". Och det lyckas Weezer extremt bra med. Visserligen når låtarna inte samma höjder som det bästa materialet på den blåa skivan, det är ju i princip omöjligt, men Lonely girl och Da Vinci hade mycket väl kunnat vara skrivna under samma tidsperiod.
Allra bäst på Everything will be alright in the end är dock Go away som gästas av Bethany Cosentino från Best Coast. Den känns ny och gammal på en och samma gång, precis så som Weezer alltid låter när de är som allra bäst.
Linus Brännström TT