HÅRDROCK
CRUCIFIED BARBARA
"In the red"
(Despotz/Playground)
Betyg: 3
Varje gång man råkar slänga på en platta med Crucified Barbara slås man av samma insikt: jäklar vad bra Mia Coldheart sjunger. Eller insikt och insikt. Det är snarare en uppercut.
Det går inte att vänja sig och Mia Coldheart är utan tvekan en av den nutida svenska rockens absolut bästa vokalister. Hon har ett fantastiskt tryck och ett uttryck som lyckas vara samtidigt kargt och varmt.
På nya plattan rör sig Crucified Barbara ett steg närmare klassisk hårdrock. Visst finns här fortfarande renodlade metalriff, men det känns som att bandet lärt sig att lita på sina låtar och vågar mer, genom att göra mindre. Man önskar att de följde den linjen hårdare. På In the red trampar de gasen i botten från första takten. Mer dynamik och större variation skulle göra det här albumet lättare att ta till sig i sin helhet.
Carl Cato TT
VÄRLDSMUSIK
ROBERT PLANT AND THE SENSATIONAL SPACE SHIFTERS
"Lullaby and the ceasless roar"
(NonesuchWarner)
Betyg: 5
Jag intervjuade Robert Plant en gång. Nöjdheten i The Golden Gods grågamla ansikte när jag frågade om varför folk snackar så mycket om Whole lotta love och så lite om hur mycket Led Zeppelin tänjde, trixade och testade.
Plant har länge grävt i bluesbrunnen, men han vill djupare. Tillsammans med The Sensational Space Shifters närmar han sig ett slags musikens urtillstånd. Det är pop i den mening att låtarna klockar in på mellan knappt tre och drygt fem minuter. I övrigt går musiken bäst att beskriva som en slags helt nutida kultism.
Musikaliska besvärjelser som kränger och slirar, jabbar och stompar, viskar och vrålar. När Robert Plant pratar om skivan namedroppar han såväl Son House som Roni Size och landet Gambia. Det här ska vara en skiva "om att komma hem". Hem är i så fall ett stort steg... vidare... På varje spår: fantastiska melodier, hypnotiska rytmer.
Carl Cato TT
ROCK
RYAN ADAMS
"Ryan Adams"
(Sony Music)
Betyg: 4
14 album på lika många år. Nästan bisarrt faktiskt. Då blir risken för lågvattenmärken rätt stor, och Ryan Adams har levererat några sådana under karriären. Men "Ryan Adams" är inte ett sådant.
Skivan har föregåtts av ett annat, helt färdiginspelat och sedan kastat i papperskorgen, album. Tur det, för någonstans i den processen verkar Adams ha hittat tillbaka till sig själv.
Klassisk rock, men den här gången med (ibland nästan löjligt tydligt) eko av Springsteen och Tom Petty, rock som inte gör någon överraskad men som är både tydlig, stabil och kompetent. Innerliga höjdpunkter som My wrecking ball, Let go och Tired of giving up lyfter det här albumet rätt högt upp i skyn.
Sara Haldert TT
ROCK
INTERPOL
"El Pintor"
(Matador/Border)
Betyg: 3
När Interpol 2002 debuterade med Turn on the bright lights var de verkligen ett av världens mest spännande rockband. De stod i täten för postpunkens revitalisering och låtarnas kalla mörker var uppfriskande.
Sedan dess har New York-bandet tyvärr bara blivit sämre och mer ointressanta för varje album och när basfantomen Carlos Dengler lämnade Interpol efter den självbetitlade haveriskivan från 2010 trodde nog de flesta att det var spiken i kistan.
El Pintor, ett anagram på bandnamnet som på spanska betyder målaren, är dock överraskande bra. Visst, här finns inte någon ny Obstacle 1 men det verkar i alla fall som om Paul Banks återigen lärt sig att skriva vettiga sånger - de inledande tre låtarna är utan tvekan de bästa som Interpol spelat in på tio år.
Linus Brännström TT
ROCK
ROYAL BLOOD
"Royal Blood"
(Warner Music)
Betyg: 3
Bästa låt: "Figure it out"
Rocken har det så svårt med förnyelsen just nu att publiken får omfamna band som i stället återuppfinner hjulet. Brittiska Royal Blood lade sig etta på albumlistan i hemlandet med en debutplatta som låter som om Queens of the Stone Age fått barn med Jack White.
Men duon från Brighton lyfter sig från mängden med sin attityd, välriktade energi och sin enorma förkärlek för riff.
Den bluesiga retrorocken låter förbluffande fräsch och nyskapande, samtidigt som man ibland häpnar över att de kan trycka in så många riff på samma gång. Må de överleva sin egen hajp, för de här tror jag man skulle vilja se live.
Mikael Forsell TT
ROCK
TY SEGALL
"Manipulator"
(Drag City/BMD)
Betyg: 4
Ty Segall är en väldigt produktiv kultfigur som medverkat i en rad olika bandkonstellationer, producerat en rad artister och nu även ger ut låtar i eget namn. Man måste nog vara djupt nedborrad i subkulturerna för att ha haft koll på honom tidigare, men det blir ändring på det nu.
För den här skivan är rent av oemotståndlig. Visserligen är den en aning för lång så kvaliteten håller inte hela vägen ut till alla 17 spår, men sällan har man hört en så charmig och sprittande blandning av garagerock och glamrock. Musikaliska krumsprång och finurligheter staplas på hög, samtidigt som hitsen avlöser varandra.
Ty Segall brukar räkna upp en rad 70-talsband som influenser, men jag kommer hela tiden på mig själv att tänka att så här bra hade Suede låtit om Bernard Butler och Brett Anderson hållit sams och haft en spikrak utvecklingskurva. Det här är snudd på genialt, en av årets bästa skivor.
Mikael Forsell TT