Med sin humoristiskt chosefria framtoning skapar Dominique genast en familjär stämning i den rejält tilltagna konsertlokalen, en stämning som ytterligare förstärks genom en intimitetsalstrande triotolkning av Michel Legrands You must believe in spring där Dominique kliar fram ett lyriskt flöde på elfenbenen i tätt samspel med brodern och kontrabasfantomen Palle Danielsson medan Chris Montgomery vispar fram den ena perkussiva kullerbyttan graciösare än den andra.
Därefter utökas trion till en kvintett med rutinerade jazzrävarna Max Schultz på gitarr och Chris Bell på vibrafon i en underbart klösig blues innan det är dags för storbandsbjässen att bre ut sig rejält i Inside the rainbow , Dominiques läckra travesti på Over the rainbow rymmandes allt från ärkefunkigt, stötblåsaccentuerat storbandsgroove till friformspartier där ensembleklangerna flyter runt som regnbågens färger i en oljefläck. Tidlöst, patenterat sväng.
Efter paus och ännu en stenhård funkologisk studie signerad Monica Dominique är det så dags för kvällens inte helt okände gästvokalist att släntra in. Med självironiska Rat Pack-manér och beväpnad till tänderna med missilsnabba oneliners uppnår Körberg omgående full verkshöjd ifråga om publikkontakt, och hur mycket han än skojar om pacemakers och liknande gubbattribut visar han röstmässigt få ålderstecken. Att lyssna på Tommy Körberg är som att blicka ner i ett vokalt hisschakt – röstresurserna är hisnande, från oskuldsfull men aldrig insmickrande skönsång (i ljuvligheter som Tankar eller Dominiques Lars Forssell-tonsättning Tillägnan) till märgfullt soulmannaskap i egenkomponerade funk-ös-monstren The girl of the dawn och Brotherhood vilka, liksom mycket annat under kvällen, härrör från Dominiques och Körbergs gemensamma proggtjänstgöring i jazzfolkkonstrockcombon Solar Plexus. En nödvändig och litet förbisedd fas i Körbergs karriär som förtjänar att lyftas fram vid sidan av alla schlagers och musikaler.
En elefanttung slowmotionversion av Rock around the clock får avsluta en högeligen underhållande kväll med två uppsluppna så kallade legender med allt för mycket musikaliskt jävlaranamma kvar för att kännas vid sådana epitet.