Bodens Orkesterförening: Pianoafton med Peter Jablonski
Musik av J S Bach, S Prokofiev, L v Beethoven, S Rachmaninoff
Björksalen, tisdag 26 november
musik
När Bodens orkesterförening avslutar sin 80-årsjubileumshöst är det med en skimrande uppvisning i pianistiskt virtuoseri signerad den inte helt okände Peter Jablonski, som egentligen skulle spelat fyrhändigt med hustrun Rebecca Barham, vilken dock i sista stund tvingats ställa in på grund av en handskada. Att Jablonski trots detta genomför konserten, om än med ett ändrat program, är sannerligen värt en applåd, och även om publiken snuvas på upplevelsen av att få höra Stravinskijs Våroffer i fyrhandstappning rymmer kvällen tillräckligt många höjdpunkter för att den runt hundrahövdade skara som letat sig till Björksalen ska få sitt lystmäte.
Efter en elegant drillande inledning med ett av J S Bachs mindre kända stycken, ”Capriccio vid en högt älskad broders avresa”, skrivet av en blott 19-årig mästare i vardande och tillägnad den äldre brodern Johann Jacob som lämnade familjen för att enrolleras i Karl XII:s armé, tar sig Jablonski med furiös energi och ypperlig känslighet an Sergei Prokofievs sjunde pianosonat, en av de så kallade ”krigssonaterna” och i min bok ett av de mest häpnadsväckande nyansrika pianoverk som skrivits. Och troligen också ett av de mest svårspelade, med sitt obönhörliga rytmiska driv och sin snårskog av melodiska knepigheter. Stundtals frammanas medelst pianotangenterna ett veritabelt slagfält där faror lurar bakom varje hörn, och i den sällsamt vackra andra satsen finns en vemodig stillhet, som befann vi oss i en burgen salong där solljuset tränger genom gardinerna och pendylen sakta slår.
En överväldigande musikupplevelse och, får väl tilläggas, en värdig kompensation för det uteblivna våroffret.
Om kvällen inleddes med ett udda, tidigt stycke av en av musikhistoriens giganter är det efter pausen dags att förtrollas av en samling likaledes udda och djupt fascinerande sena verk av en annan gigant. 11 nya bagateller av Beethoven, tillkomna under dennes sista levnadsår i mitten av 1820-talet, möttes av massiv oförståelse i tonsättarens samtid, vilket kanske inte var att förvånas över med tanke på hur anmärkningsvärt modernt det bitvis låter, som drömskt glimrande improvisationer skrivna för evigheten. Därefter avrundas kvällen med en svit lyriska fragment av en annan rysk bjässe från Stravinskijs och Prokofievs generation, Sergei Rachmaninoff, och vi kan lämna Björksalen uppfyllda av pianistiska trollkonster från en av pianospelets odiskutabla, och sällsynt sympatiska, virtuoser. Tack, Peter Jablonski!