Loney Dear, alltså Emil Svanängen, vill att upplevelsen av musiken ska vara som en dröm. Och visst kändes det som om man befann sig i en dröm eller en film, när de isiga tonerna svävade genom salen som ett snöfall.
Premiärnerverna spökade för honom, men han hanterade tillfälliga minnesluckor med humor. Vi fick till exempel inte veta namnet på styckena som spelades.
På scenen stod Loney Dear med två medmusikanter och Norrbottens Kammarorkester med 23 musiker.
De lugna solostyckena, där Loney Dear sjöng med enbart Josefin Runsteen och Oscar Svenningsson, fungerade bäst. Hans distinkta röst fyllde konsertsalen följd av Runsteens rena stämma, som ett eko. Det var vackert, lugnande, meditativt och introvert. Med orkestern blev det ofta nervigare, stråkarna hetsade och stressade.
I torsdags fick Norrbottens kammarorkester lysa lite i halva sista stycket, då Loney Dear redan klivit av scenen. Att en skicklig orkester reduceras till ett kompband är risken med genreöverskridande samarbeten.