Den innehöll visserligen sång, men alls ingen opera. Det var alltså Norrlandsoperans symfoniorkester som var på gästspel – och det blev en intensiv upplevelse.
Orkestern har sitt ursprung i en blåsorkester från 1841 (!) och fick en stråksektion 1974, när Norrlandsoperan grundades. Status som symfoniorkester fick man 1991 och i dag består orkestern enligt hemsidan av 47 yrkesmusiker. Kvällens lilla programblad listade 52 stycken. 19 av dessa var blåsare, vilka hörbarligen med glans försvarar de gamla traditionerna, inom såväl bleck som träblås!
Den engelske chefsdirigenten Rumon Gamba, som innehaft posten sedan hösten 2009, introducerade förtjänstfullt och kortfattat kvällens program. Gemensamt för de tre verken, av Vaughan Williams, Canteloube och Tjajkovskij, är tematik/melodier och inspiration från folkmusiken.
Om Ralph Vaughan Williams (1872-1958) har sagts, att ingen vet när engelsk folkmusik slutar och Williams börjar. Men med titeln English Folk Song Suite, ett tresatsigt verk från 1923, är det självklart varifrån melodimaterialet är hämtat; programbladet nämner åtta titlar, alla för mig okända. Det blev tio lustfyllda minuter, där blåsarna spelade en huvudroll, inte minst flöjterna – och oboens lyriska inledning av mellansatsen.
Den sydfranske kompositören Marie-Joseph Canteloube (1879-1957) har visserligen skrivit åtminstone två operor, men han är mest känd för Sånger från Auvergne (Chants D´Auvergne, fem volymer 1923-1955). I ungdomen lyssnade han till hembygdens folksånger och danser, gjorde ljudupptagningar, harmoniserade och instrumenterade för olika besättningar, även piano och kör. Det man oftast hör är, som ikväll, sångerna för sopran och orkester. Den stilfulla engelska sopranen Sarah Fox med en betagande höjd gav oss tio sånger under en charmfull halvtimme. Dock förvånades jag över att hon i programbladet presenterades också som wagnersångerska; här var det många gånger svårt att höra henne ”över orkestern” – trots att hon stod framför den. Visserligen sammanfattades sångernas innehåll i programbladet, men nog hade det varit fint att i några fall få en översättning av den obegripliga och stundtals alltså ohörbara auvergneska dialekten i direkt anslutning till sången.
Efter paus blev det så en riktig symfoni, där orkestern och framför allt de många blåsarna fick briljera, inte minst i ett fortissimospel som nästan fick taket att lyfta. Peter Tjajkovskij (1840-1893) har sex numrerade symfonier på sin verklista. Tvåan som nu framfördes har den kortaste speltiden av dessa, men det är inte därför den kallas ”Den lillryska” (på engelska ”Little Russian”). Här använder sig Tjajkovskij av folkmusikaliskt material, flitigare kanske än någon annanstans, och melodiernas ursprung är Ukraina. Området kallades då ofta ”Lilla Ryssland”, därav symfonins beteckning.
Den fyrsatsiga symfonin började med ett andante sostenuto med ett intagande hornsolo och genomgående i symfonin var horninsatserna beundransvärda. Den andra satsen, andantino marziale, böljar mellan marsch och melankoliska mer dansanta partier. Scherzot är i mina öron mer aggressivt än lekfullt. Den avslutande fjärde satsen växlar mellan moderato assai och allegro vivo, sammanfattningsvis ganska lite moderat och väldigt mycket vivo och fortissimo, med bleckblås och pukor/slagverk i furiös aktion.
Sällan har jag hört en liknande urladdning i en symfonisats. Hysteriskt eller häftigt eller båda? Mest häftigt tyckte nog publiken, som reste sig spontant under applådtacket!