Musik
Bohuslän Big Band under ledning av pianisten, kompositören Kathrine Windfeld
Kulturen hus lilla sal, lördag 16 september
Hur låter ett storband? Många av oss tänker nog gärna på band av Duke Ellingtons och Count Basies orkestrar med närmast kliniskt samspelta brass- och träblåssektioner som dynamiskt pulserande travade igenom låten. ”Take the A-train”, ”Splanky” för att nu nämna ett par av bländverken. Och Norrbotten Big Band vandrar ofta i de spåren, inte sällan med gott resultat.
Annat är det med kompisbandet söderut, Göteborgsförlagda Bohuslän Big Band där balansen mellan orkestern och solisterna är en annan, lite friare, lite mer excentriska i uttrycken. Sveriges två ledande storband turnerar nu i varandras landsändar. Jag kan inte se annat än att det bör bära god frukt.
Flertalet av kvällens tio låtar var hämtade ur Windfelds samarbete med BBB på albumet ”Determination”. I ”Harvest” kunde vi lyssna till Kathrine Windfelds mjuka pianospel med små raffinerade accenter i diskanten. Allt till Göran Kroons precisa trumspel. Numrets solist var trombonisten Niclas Rydh som ömsom smattrade militäriskt för att vid nästkommande andetag smekande söka förföra publiken. Vilket lyckades och blev lite av ett paradexempel på orkesterns stil. Varma applåder från en välfylld Lilla salen.
I låten ”Jupiter” från rrrymden (danskarna har förtvivlat svårt med rullande R) excellerade bandet i olika uttryck och musikaliska variationer för att landa i en vresigt vildsint sopransax, likt en bångstyrig komet trakterad med den äran av Joakim Rolandsson. Ett helt annat tempo och karaktär fick vi i ”Viva”, där ett drömskt, lite mellow-yellow gung dominerade med Mikael Karlsson på tenorsax som numrets solist. Orkesterns lätta, nästan lite ljusa klang blev allt tydligare. Innan paus fick vi ett tvättäkta så kallat sax-battle i låten ”Orcha – the killer whale” där Alberto Pinton på baritonsax och Joakim Rolandsson på altsax turades om att lustfyllt associera till varandras insatser.
Det knippe låtar som kom efter paus hade likartad struktur, inte sällan med en enkel inledande melodi på Windfelds piano innan stycket via orkesterns olika sektioner mejslade fram låtens känsla och karaktär med rejäl tyngd i basen. Precis som i ”Determination” med elegant spröda flöjter mot en massiv mur av brass. Kvällens närmast obligatoriska extranummer blev den discoartade ”Block” – återigen med intensivt trombonspel av Niclas Rydh. Svängigt, uppkäftigt, kul. Tack för det.